Söndagsbilagan: 10 Vita skivor att möta våren med

Igår Valborgsmäss, idag den första maj. Inte för att jag demonstrerar mot saker, men man får ju ändå erkänna att det bland annan innebär att vi börjar se ljuset på riktigt. Man kanske kan säga att våren är här, trots att man fick snöflingor i ansiktet så sent som i veckan. Och, jag tänkte ta det tillfället i akt och prata lite om de ljusa kommande nätterna, med 10 vita plattor som du kan möta våren med. I alla fall vita till den grafiska utformningen, alltså omslaget. Orkade du kolla förra sommaren så fick du en liknande grej du, med 10 vita skivor att njuta av sommaren med – men ingen av dem går på återanvändning till det här inlägget. Dessutom var det nog generellt mjukare toner då, den här gången blir det rätt rejäla vansinnesdåd som gäller. Och rätt nya skivor, faktiskt.

Vi börjar väl med att konstatera vilka de är, så du är med på tåget. Uppifrån vänster till höger och neråt, rad för rad liksom:

Ska man alltså koka ihop det här så betyder det att en del skivor lägger vi åt sidan, och säger att det är fantastiskt bra och kända skivor du kan njuta av. Men det finns en del kvar. För att vara exakt: ARMORED SAINT, THE WINERY DOGS, CALIFORNIA BREED, CANDLEMASS, THE MOTH GATHERER och THE SHRINE. 6 stycken skönheter.

vita sex

Uppe från vänster då, i den här nya bilden på resten av våra ”tävlande” så har vi en ny platta. THE SHRINE spelar sån där skön hardcore-metal.punk som är svårdefinierad, och som jag hade prick noll koll på innan jag såg dem live. Kompisen Per sa att de var bra och att jag skulle gilla dem, men att de skulle vara så bra fattade jag nog inte. Dessutom fick jag köpa en platta direkt av sångaren/gitarristen Josh Landau efter giget, sånt är alltid plus. Fattar egentligen inte varför jag inte bad honom signera den, men vafan. Jag är kanske inte smart alltid. Hur som helst, det här är en stökig men jävla skön platta som jag så gott som garanterat kommer att ge plats till som Rebellängeln Tipsar vad det lider. Den är för bra för att falla i glömska, och dessutom gillar jag ju en sån där story om hur jag ”upptäckte” bandet.

I mitten – den skiva som jag har svårast att skriva om. Och som kanske passar allra bäst av alla till våren, konstigt nog. THE MOTH GATHERER är sludge, post-rock och introvert svärta. Tänker jag, framförallt baserat på debuten som vi surrade lite om i början av detta inlägg. Så därför blir det riktigt konstigt när efterföljaren ”The Earth Is The Sky” öppnar fönstren på vid gavel och släpper in ljuset och den friska luften…. dessutom, utan att jag egentligen kan förklara varför så har jag köpt den här skivan alldeles nyligen. Jag vet att den släpptes förra året, 2015, och att jag med debutens kvalité i åtanke borde kollat in den genast – men det gjorde jag inte. Jaha, tänker du, det spelar väl ingen roll? Men si – det gör det. Jag har kanske 3 eller 4 varv med den här skivan och det är åt helskotta för lite för att sätta ner fötterna om något så djupt. Det man kan konstatera är att bandet har utvecklats. THE MOTH GATHERER står verkligen inte still, och bandets tidigare stundtals svavelosande och nattsvarta sludge är numera inte så enkel att kategorisera. Den är… luftig?!?

CALIFORNIA BREED gjorde en självbetitlad debut innan projektet/bandet gick i stöpet. Det är jävligt synd, för den här trion med Glenn Hughes på bas & sång, Jason Bonham på trummor (de två lirade ju tillsammans även i BLACK COUNTRY COMMUNION) och relativt okände Andrew Watt på gitarr är inget annat än ett jävla frustande stökande rockande lokomotiv. Det svänger så det är rent av larvigt. Det är stundtals som om de förpackat musikalisk sex i musiken, och den här skivan återkommer jag till rätt ofta. Jag har egentligen ingen aning om min familj gillar den, men de kan den snart eftersom de tvingats höra den. Om och om igen, som Pelle Almqvist and the Howling typer sa!

CANDLEMASS är CANDLEMASS. På väg tillbaka med ny musik (en EP på gång, med Mats Levén på sång, det kommer verkligen att bli kanon!), och hela doom genrens svenska lysande stjärna. De är liksom måttstocken mot vilken man mäter akter i genren, i alla fall de med liknande sound. Det finns fan ingen som kan slänga ihop riff som herr Mats Levén, och han borde kanske varit med i mitt All-Star Band. På den här skivan återförenades man tillfälligt med Messiah Marcolin, och man kan tycka mycket om det. Det gav förstås en viss känsla av ”klassiska” CANDLEMASS, och låtarna var grymma. Seven Silver Keys, Black Dwarf, The Day And The Night, Born In A Tank, The Man Who Fell From The Sky, Witches… listan kan göras nästan lika lång som antalet låtar. Det är kanske inte så konstigt att det blev en ”hit” av den här skivan, men låt mig vara tydlig: jag älskar det klassiska CANDLEMASS – hade länge ”Tales Of Creation” som en av min Topp 20-skivor genom alla tider – men jag anser inte att Messiah Marcolin har något att göra i det ”moderna” CANDLEMASS. Faktum är att om herr Levén – eller faktiskt Rob Lowe för den delen – sjungit på den här självbetitlade given så hade det kunnat vara en av de bästa plattorna bandet klämt ur sig istället för en bra platta i raden. Faktiskt.

ARMORED SAINT då. Ett band vars namn jag fan alltid stavar fel på. Ett band som jag egentligen inge gillade så mycket när det begav sig, hade liksom inte koll på dem, och som jag faktiskt blev rejält nerkärad i när den här kom. Tror det hade stor inverkan att John Bush står för sången, jag gillar honom, men ändå. ”La Raza” är en skiva som gungar fram. Det är en cabriolet i solen, en grillfest på stranden. Skän känsla, helt enkelt. Jag intervjuade Joey Vera i bandet via mejl när det begav sig, för Werocks räkning, och frågorna känns så sjukt ostiga i efterhand. Svarne antyder också att jag är en idiot, men vafan… så var det. Jag är inte mycket bättre nu, men jag var liksom lite förälskad i plattan då, så det blev lite stört. (läs intervjun här.. hade först tänkt klippa in den, men den är ju sjukt lång och tillhör faktiskt Werock så det kändes rätt skruvat). ”La Raza” har också varit ”Veckans Tips” på Metalbloggen, och för att vara ett band som jag inte visste så mycket om slutade det liksom med att jag skrev en hel del om dem. Det beror förstås i all enkelhet på att skivan är jävligt bra i all sin enkelhet.

Sist men inte minst i bilden ovan finns så THE WINERY DOGS och deras ”Hot Streak”, och nu är det så här mina vänner: jag dissar den lite enbart på grund av titelspåret. Jag gillar inte titelspåret. Det är lite stökigt och hoppigt, liksom, Funk, kallas det antagligen, men inte den sort som jag kan tycka är skön. Och det har gjort att jag liksom inte ger resten av skivan en chans, vilket förstås är dumt… för det här är ännu en skiva med helt briljanta musiker som har kul när de spelar. Richie Kotzen på sång och gura sjunger rent för jävla bra, herr Mike Portnoy kan ju som antagligen är väl bekant konsten att lira trummor, och Billy Sheehan på bas är så sjukt stabil och svängig att han kan mäta sig med nästan vem som helst. Lägg till att trion faktiskt kan omsätta sina musikaliska kunskaper i låtar (ja, allt som oftast då) så fattar du ju att detta är bra. Jag håller nog fast vid att debuten är bättre, men kanske beror det på att jag lyssnat mer på den. Och att den inte innehåller partykrascharen Hot Streak. Det är sannolikt att du vid tillfälle får stifta närmare bekantskap med THE WINERY DOGS som Tips, törs jag utlova utan att säga för mycket!

Så.

Hoppas att någon av skivorna var lite av en nyhet för er, eller att det väckte gammalt habegär och lust efter att spela dem. Det passar med vita omslag nu när nätterna blir ljusare, och egentligen återstår väl mest att fråga… finns det någon annan färg vi borde kolla på, bara för kul?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.