Söndagstvekamp: METALLICA ”Master Of Puppets” vs ”…and Justice For All”

I år är det 30 år sen ”Master Of Puppets” kom. 30 år (!!!). Helt sinnessjukt. Du har säkert sett att det firats och hyllats runt om i bloggosfären och i olika media, och här får du en repriserad Tvekamp med skivan i en av huvudrollerna. När den ursprungligen publicerades på Metalbloggen 2011 (oj.. det är också länge sen, redan fem år…) så fick eder Rebellängel skäll från de som kommenterade och mejlade. De flesta ville faktiskt se ”Ride The Lightning” i pole position, så konstaterandet som avslutar den här Tvekampen finns det många som motsäger sig…

Den svit skivor som Metallica lyckades klämma ur sig med start i ”Ride The Lightning” och slut i den självbetitlade svarta historien är rent av fenomenalt bra. Svårslagen. Denna gång ska vi dessutom ge oss på en riktigt klurig nöt att knäcka, nämligen vilken av dessa skivor som är bäst. På förhand kanske den hyllade ”Master Of Puppets” har favoritskapet, men skivan med världens kanske mest utskällda produktion, ”…And Justice For All” är verkligen en av mina favoriter, och jag har egentligen ingen aning om hur det kommer att sluta själv. Vi snackar helt enkelt tungviktsmatch nu!
Risig produktion mot risig produktion. Fantastiska låtar mot fantastiska låtar. Metallica i högform mot sig själva. Det smaskar vi i oss så här på julen. Som vanligt sätts skivorna upp mot varandra i ett par ronder med olika kategori, och tilldelas där en poäng mellan 1 och 5, för att i slutet summeras och spotta ut en vinnare. Vi kör väl?

Rond 1 – Omslag
Som vanligt börjar vi med det första intrycket, det av två stycken numera klassiska omslag. ”Master Of Puppets” med sin lite röda färgbakgrund och dockmästaren som styr begravningskorsen är snyggt och ger sköna vibbar. Loggan flyter dessutom snyggt in i föärgmönstret, och även om det inte är riktigt bra som föregångaren ”Ride The Lightning” så är det helt klart en 4:a. Ändå är det snäppet sämre en bandets bästa omslag genom tiderna – ”…And Justice For All”. Vit bakgrund, den fallna och sönderspruckna frihetsgudinnan nedhållen av rep. Prick hur bra som helst, och jag hade den faktiskt på plats nummer tre över de bästa omslagen någonsin!
”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 5


Rond 2 – Inledningen

De båda öppningslåtarna påminner faktiskt lite i stil om varandra. Battery och Blackened känns rätt likartade, förutom att de har titlar som lätt kan blandas samman. Bra är de också, båda två, även om ingen av dem är bäst på sina respektive skivor. Dessutom följer båda våra skivor upp med titelspåret som andra låt, och visst känns det lite beräknat att de ska vara stöpta efter en viss form, viss mall? ”…And Justice For All” kompletterar starten med Eye Of The Beholder medan ”Master Of Puppets” lägger till The Thing That Should Not Be, två låtar som också känns lite lika i sina strukturer. Båda skivorna startar också urstarkt, och det är förstås ingen slump att de räknas som bland det bästa som går att få tag i. Personligen tycker jag att betyget hamnar på maximala fem poäng för båda skivorna, men om det fanns graderingar inom maxbetyget så kanske ”Master Of Puppets” känns något vassare. Den är, låt för låt,, lite lite lite bättre än sin motsvarighet i de första två spåren medan jag tycker att Eye Of The Beholder är mer spännande, dynamisk och bättre än The Thing That Should Not Be. Petitesser, förstås…
”Master Of Puppets” – 5
”…And Justice For All” – 5

Rond 3 – Mittpartiet

…And Justice For All” har ett mittparti som består av knippet One, The Shortest Straw och Harvester Of Sorrow. Det är skivans starkaste del, och när man ser dessa låtar uppradade på detta vis blir det nästan otäckt tydligt hur bra den här plattan är. One är skivans ballad, och det är en av låtarna som bandet spelat live länge. Det finns en anledning till det, och trots att den är lite sönderspelad så undrar jag om det inte är plattans bästa spår? Kompletterar gör man sedan med två låtar som alltid, varje gång jag hör dem, står ut som fantastiska, och naturligtvis finns inte mer än maximal poäng för denna mittsektion.
”Master Of Puppets” bestämmer sig sedan för att svara med mer eller mindre samma mynt. En halvballad i form av Welcome Home (Sanitarium), Disposable Heroes och Leper Messiah bjuder förstås på både sväng och känsla. Men är det riktigt lika bra som dess konkurrent? Nej. Jag tycker faktiskt inte det, det är lite svagare och inte riktigt super-tipp-toppklass… Betyget får ändå hamna på en femma, men det är med ett nödrop.

”Master Of Puppets” – 5
”…And Justice For All” – 5

Rond 4 – Avslutningen

”Master Of Puppets” har 8 låtar totalt sett, vilket lämnar oss med 2 åtar i avslutsdelen. Instrumentala Orion (som ju dessutom får en egen genomkörare i rond 6), och relativt korta och direkta Damage Inc. (ja, förutom den första lite sega minuten av låten då, som mer eller mindre är en inledning – men sen går det undan). Bra, båda spåren, även om de faktiskt inte riktigt håller samma svindlande kvalitet som resten av skivan. ”…And Justice For All” avslutar också med en del instrumentalt (To Live Is To Die) som får sig en gnuggning i rond 6, samt adderar två spår till i The Frayed Ends Of Sanity och snabba Dyers Eve innan man stänger butiken. Bra spår, på samma nivå som de tidigare på skivan faktiskt – med undantag för det instrumentala stycket. Totalintrycket för skivans avslutning blir mycket bra, men ändå att det är lite svagare än inledningen och mitten!
”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 4


Rond 5 – Titellåten

Inledningen på Master Of Puppets, titellåten, är briljant. Det stötiga riffet, drivet. Briljansen i enkelheten fram till versen. Klockrent. Det är en av mina favoritlåtar med bandet, och antagligen den bästa låten på skivan. Refrängen är dessutom en perfekt allsångshistoria som gör sig lika bra live som om du sittdansar och spelar luftgitarr hemma i soffan!
…And Justice For All är lite krångligare i sitt angrepp. Den tar längre tid på sig att veckla ut sig, och har ett mindre direkt sätt. Där enkelhet är ledstjärnan för hur man leder in i Master Of Puppets så gör man lite tvärtom på detta spår. Sättet att ta sig in i första versen och riffen är nog bland det mest utmanande spel- och taktmässigt som bandet tagit sig för, och det innebär att låten är en sån där smygare som växer på dig. Det är kanske inte den första låten du älskar om du hör Metallica generellt, eller ens denna vita skiva i synnerhet. Med tiden kommer den dock att nöta ned allt motstånd du kan tänkas uppvisa och istället för att skava på dig med sin lite aviga rytm så dansar du snart i samma udda rytm.
”Master Of Puppets” – 5
”…And Justice For All” – 5

Rond 6 – Det instrumentala Spåret

Nästan 8,5 minuter långa Orion från “Master Of Puppets” får räknas som bandets bästa instrumental spar någonsin. Det är en fin bit, speciellt med tanke på den hyllning till Cliff Burton den är. Det märks också när den spelas live, att det är något speciellt som kommer från hjärtat. Motsvarande bit på efterföljaren är nästan 10 minuter långa, filosofiskt döpta To Live Is To Die., även om det ju faktiskt kommer lite slöprat mot slutet så får låten gå som instrumental i denna Tvekamp. Halvtempo med fina riff och snygga vändningar, men ändå lite trist i längden. Speciellt om man jämför med känslan som finns i Orion.
Nu ska det ändå delas ut mindre poäng än maximalt. Anledningen är förstås att det knappt finns några instrumentala stycken musik som är värdiga toppbetyget. Det blir fint, vackert, svängigt och bra – men det blir extremt sällan den där fantastiska fullträffen på samma sätt som om det finns sång med. Tycker jag då. Och det är ju faktiskt jag som bestämmer den här gången!
”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 3

Rond 7 – Balladen

Låt oss inte gå som katten runt het gröt – Lars Ulrich kan inte längre smattra (ja, eller knappt hålla takten ibland), och det gör att när Metallica spelar en låt som One live så kan man tycka att det är sådär. Det förtar dock inte faktum – detta är en av bandets bästa låtar. Någonsin. Det är en av de där balladerna som inte är en ballad, men som innehåller allt. Att dela ut annat än maximalt med poäng för den, så som den framförs på plattan, vore tjänstefel. Det enda man egentligen kunde önska vore väl lite bättre produktion, men det är en annan femma…
På ”Master Of Puppets” är det lite samma sak när det gäller balladen. Det är en sån där ballad som knappt är en ballad, men ändå känns helt naturlig att plocka som representant för denna kategori. Welcome Home (Sanitarium) startar också med plock och känsligt gitarrspel, och slutar också med ganska klösigt spel, och… det är också riktigt bra. Inte prick lika bra, dock. Bara nästan.
”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 5

Rond 8 – Produktion

Egentligen är det ganska märkligt. Metallica gick från en ganska okej produktion på ”Master Of Puppets” – nä, den är inte suverän, den är stundtals ganska burkig och inte superb, men det är inget man behöver skämmas för – till att bli fullständigt utskrattade på ”…And Justice For All”. Det beror dessutom bara på en sak: avsaknaden av bas på den senare. Faktum är att jag gillar den övriga delen, gitarrljudet har en skön känsla över sig, men allt överskuggas liksom av att man glömt att lägga med bas. Den enda bas som hörs är Ulrichs bastrummor. Varför det blev så har jag hört massor av olika förklaringar till (allt från att tekniken inte skulle klara både bastrummor och bas – vilket låter sinnessjukt, speciellt med tanke på alla andra samtida skivor – till att bandet inte hade någon basist vid inspelningen, och att det är Flemming Rasmussen (producenten) som spelar bas på minimalt mixad volym), och jag har ingen aning om vad som stämmer.
Spelar mindre roll. Skivan är får en etta i betyg, och är en kandidat till ”sämsta produktion” ever. Att den lyckats få så oerhörd lyskraft genom åren ändå säger ju en hel del om låtarnas kvalitet!
”Master Of Puppets” – 3
”…And Justice For All” – 1

Rond 9 – Bandets Form

Bland många av fansen räknas väl ”Master Of Puppets” som det starkaste flaggskeppet av alla bandets skivor. Anledningen till det är förstås att man här har träffat precis rätt med allt. Låtarna är starka, bandet är hungrigt, musikaliskt spelar de bättre än i tidigare dagar och klarar därför allt de tar sig för (utan att ha tappat sugen och stagnerat), och de vill fortfarande förändra världen med thrash. Den formen, den lyskraften som bandet visar är förstås extraordinär, och det renderar förstås maximalt med poäng.
Efterföljande ”…And Justice For All” är faktiskt en ganska naturlig fortsättning på ”Master Of Puppets”. Bandet är fortsatt ganska hungriga och bättre tekniskt än i början av sin karriär, men kan man inte känna lite att detta är sista thrashplattan på ett tag? Att låtarna är längre, lite meckigare och mer komplicerade, och att den totala övertygelsen om att det är den här musiken som ska ena kidsen runt världen? Jag tycker det. Det är fortfarande fantastiskt bra (förstås!), men där föregångaren känns skriven från hjärtat och för fansen så kommer efterföljaren lite mer från hjärnan och för bandets tillfredsställelse…
”Master Of Puppets” – 5
”…And Justice For All” – 4

Rond 10 – Känslan för skivan

Emotionellt så har jag “…And Justice For All” närmare hjärtat än “Master Of Puppets”. Sköna minnen, en god känsla i magen när musiken strömmar ur högtalarna och enbart fina reflektioner när jag ser omslaget. Det har säkert påverkat mitt omdöme i tidigare roner, och påverkar det i allra högsta grad i denna rond. Jag gillar ”…And Justice For All”!
”Master Of Puppets” är en sån där skiva som SKA TYCKA OM. Det är en skiva jag tycker om. Men inte på samma sätt som min förälskelse till den vita skivan. Mindre personliga kopplingar till den, helt enkelt, och därför hamnar betygssättningen såhär. Du kanske tycker annorlunda. Det är okej.
”Master Of Puppets” – 4
”…And Justice For All” – 5


Sammanfattning

Okej, ska vi se då? Hur poängen summeras?

”Master Of Puppets” – 43
”…And Justice For All” – 42
Nej, men vad fan? Snortight – det hade jag kunnat förutse, men det slutar alltså med att den skiva som jag (läs rond 10 igen) har mer känsla för och håller lite mer kär är… sämre. Rent objektivt. Enligt mina egna poängsättningar. Det var fanken.
Det är alltså sant som många säger.
Metallicas bästa stund ÄR ”Master Of Puppets”!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.