Uppstart av vårterminen för Rebellängeln Tipsar, och kan man tänka sig ett bättre sätt starta med en på det här sättet? Nä.
Svärtad thrash i skärningen mot riktig black metal. Från Chile. Där det tycks som om inriktningen är en enda: full gas från start till mål. Gå ut snabbt och hårt och sen öka!
Rebellängeln hade med bästa låten Rejoined Into Chaos i samband med WeRocks ”Hot Or Not” för oktober, och förutom fina tillrop för musiken så noterade Fredrik att bandets namn är en aning juvenilt. Det kan man nästan hålla med om, men jag antar att det hänger ihop med hela grejen. SLAUGHTBATH har röjt rätt länge, och släppt en stor mängd EP’s och splitskivor sen 2003, så gissningsvis var de tett namn som lät fränt när an en gång i tiden startade upp. ”Alchemical Warfare” är bara den andra fullängdaren man släppt under en snart 20-årig karriär, och för egen del tackar jag kompisen R2 för Tipset.
Det är en skiva som rensat hörselgångarna flera gånger när jag rest kommunalt, och det är en alldeles speciell känsla att stå på en fullpackad tunnelbanevagn samtidigt som det är fullskaligt kaos i öronen! Spår som Ritual Blodbath och Resuscitated By Immortal Scorn (underbar titel!) visar ingen nåd alls. Speltid på under 3 minuter stycket – hela skivan är bara 9 låtar lång, 34 minuter – och de sätter agendan rakt av.
Ingen nåd, ingen paus. Egentligen är det två spår som sticker ut lite extra på olika sätt, låt nummer 3, Cavern Of Misanthropy, för att det av någon anledningen är väldigt låg volym på mixen. Flera snäpp lägre än resten av skivan, och även om jag initialt blev lite irriterad så gillar jag det nu. Det bidrar till känslan av underground och ”fuck off”! Och så är det då Rejoined Into Chaos, som har en avslutning med närmast magisk känsla i den ensamma sologitarren som tar låten i mål.
I övrigt öser bandet på. Amulets Of Carnage. Alchemical Warfare. Ascension To The Dragon’s Throne. Smatter, smatter, såga strängar. Så jävla bra.
SLAUGHTBATH är en trio, där Skullshredder (gitarr) och Desecretor (bas, sång) tycks ha varit med från starten, och Negro (trummor) kommit in under resans gång. De är i alla fall hårt samspelade och drar åt samma håll – som du förstår finns ingen spretighet alls avseende hur bandets sound ska vara eller hur en låt ska tas i mål. Det fina är att man klarar att hålla sig inom så snäva ramar utan att det känns repetitivt eller enahanda.
Det är rätt vasst jobbat. Men så är ”Alchemical Warfare” en vass skiva också.
Ett perfekt Tips att starta säsongen med!