Vårsäsongen för Rebellängeln Tipsar är igång, och gosse. det kommer pärlor på löpande band där, det kan lovas. Dessutom finns det ett antal skivor som varit under lupp, men som inte kommer att dyka upp. Ofta beror det inte på att de är dåliga, utan att det inte är ”genombra”, eller i vissa fall för att.. ja… Rebellängeln vet inte riktigt vad han ska tro eller tänka om skivan. Undecided, som det heter på engelska. Och jag tänkte att ni som läser här som vanligt är de bästa på att hitta rätt och kanske kan ge mig tips om hur man kommer in i en skiva som inte riktigt fastnat än. Eller om det inte är värt det. Alltså: detta är ett par icke-tips!
THE HEARD var ett sånt där band som fick mig att fullständigt tappa konceptet när jag hörde om det. Rester från CRUCIFIED BARBARA tillsammans med Skinny från DEATHSTARS? Det bådar gott det, och bara synintrycket från plattan ”The Island” (2018) är lockande. Tower Of Silence var singel, likaså A Death Supreme – men den här skivan är inte alls speciellt lättlyssnad som helhet. Ska jag sammanfatta min spontana reaktion med ett ord så är det: skum. Skum skiva. Skum upplevelse. Jag vill egentligen att det här ska falla mig direkt på läppen, men hjärnan vill liksom mer än hjärtat svarar upp med.
”The Island” har funnits med på min lista över skivor som det ska skapas texter till, för just ”Rebellängeln Tipsar” sen den kom, men jag inser nu att anledningen till att den aldrig kommer ”av” listan och in på siten är att jag inte är säker på att det är ett Tips – jag har inte kommit in i den, helt enkelt?
Jo, jag vet – WORMWOOD är hypade, och flera av er tycker att de är magiska. Men det hjälps ju inte, jag faller inte för dem. Första plattan ”Ghostlands – Wounds From A Bleeding Earth” är den som står i hyllan, och eftersom jag inte gillar den så har jag inte införskaffat uppföljaren ”Nattarvet” heller. Egentligen gillar jag ju att WORMWOOD går sin egen väg, och ett band som klarar av att blanda sina svenska rötter och dess folkmusik med black metal och skapa något som är en egen brygd ska hyllas. Grammisnominerade för just ”Nattarvet” vill jag minnas, men du kommer inte att få läsa om dem som Tips på den här siten, från den här skribenten. Gissningsvis går det tillbaka till låtar som Tidh Ok Ödhe, en låt som kliar undertecknad på så fel sätt att det helt enkelt inte passar sig.
Men så är det med musik. Det är olika. Det en gillar, passar inte den andra.
Ååhhhh… vad jag hade läst mycket om den här plattan. Konceptalbum, en enda lång opera och progressivt. Borde passa mig. Jag missade den när det begav sig för en herrans massa år sedan, men eftersom så pass många skribenter runt om haft plattan i ett nostalgiskt skimmer köpte jag den.
Efter det: ett halvt varv. Typ. Den står där, i hyllan, och tar lite plats – och egentligen kanske det är en guldklimp som jag borde upptäcka men inte orkar sätta mig in i? Det spelar ju mindre roll i det här sammanhanget om man ska vara ärlig. Resan till att den här skivan ska få vara ”Rebellängelntips” är just nu väldigt lång. Väldigt. Lång. Det spelar ingen roll att listan över artister som medverkar är en kilometer lång och innefattar namn som Fish, Sharon Den Adel och hela klabbets skapare Arjen Lucassen, som läget är nu är detta inte en skiva som Rebellängeln sätter sig in i eller lyssnar på.
Är det rätt?
Sist ut i den här kvartetten är en riktigt bra skiva som jag har fått av Jocke. Det var en trevlig grej, han hade dubletter hemma och kom med andra-exen till undertecknad. (6 skivor totalt, du hittar dem här) Och här ska jag först återanvända texten jag skrev då, 2014, så vi får rätt kuliss:
Detta är, vid första varvet, klassisk doom metal som sneglar en del mot klassiska akter som CANDLEMASS. Rätt bra, precis lagom släpigt och tungt, och med melodi. Sången (signerad Ivan enligt det minimala konvolutet), men jag sträck-körde den här plattan medan jag satt hemma och arbetade med mitt riktiga jobb en dag, och då sätter den sig bra. Allra bäst är dte faktiskt när man öser på lite i tempo, så ett spår som Funeral Of Souls sitter som en iskall Brooklyn Lager efter att du klippt gräset en varm och svettig sommardag. Bandet har skrivit ”Doom And Sorrow Are The Only Ways” på ryggen av skivan, och det är slutfrasen på en lång proklamation som är tryckt istället för låtarnas text på insidan av bookletens utvik. GREAT COVEN är från norra Spanien (Barcelona) om man ska tro bibeln, och jag gillar den här skivan. Det är väldigt sannolikt att du får läsa mer om den som Tips vad det lider. En väldigt bra start för att fortsätta arbeta sig neråt i gåvohögen.
Den här kom 2004, och trots det lite svaga omslaget så känns det mesta passande. Musiken harmoniserar fint med vad du ser, och det innebär att det finns en dos charm av modell ”homegrown” i musiken. Egentligen är det nästan lite märkligt att det bara finns ett album med bandet, för det här är lovande.
Men här är vi, snart 6 år senare (holy crap!) och inte har det hänt för det. Den här skivan åker fram då och då och spelas, men något – fråga mig inte vad – gör att det inte blivit någon text runt plattan. Skrivkramp, typ. Som om jag inte kan hitta någon infallsvinkel – och som ni vet om ni hängt med ett tag så händer det inte speciellt ofta.
Med andra ord så.. ja.. har det inte hänt på all den här tiden trots att det varit ambitionen så är det inte sannolikt att det händer anytime soon..!