A distorted gift

Rubriken är en liten lek med ord – det rör sig helt enkelt om en gåva med mycket distortion (hihi), snarare en skruvad gåva. Det var Jocke som kom med en påse godsaker för någon månad sen, och generöst nog vägrade att ta emot pengar för gåvan då det var dubbletter i hans I Hate Records-samling. Fantastiskt generöst, och då tänkte jag också att det minsann är värt ett eget inlägg. Totalt sex plattor, och vi kikar väl på dem utan någon som helst ordning förutom hur de råkade hamna i min spelare?

Great CovenFörst ut: GREAT COVEN och skivan ”Viaticum”. Detta är, vid första varvet, klassisk doom metal som sneglar en del mot klassiska akter som CANDLEMASS. Rätt bra, precis lagom släpigt och tungt, och med melodi. Sången (signerad Ivan enligt det minimala konvolutet), men jag sträck-körde den här plattan medan jag satt hemma och arbetade med mitt riktiga jobb en dag, och då sätter den sig bra. Allra bäst är dte faktiskt när man öser på lite i tempo, så ett spår som Funeral Of Souls sitter som en iskall Brooklyn Lager efter att du klippt gräset en varm och svettig sommardag. Bandet har skrivit ”Doom And Sorrow Are The Only Ways” på ryggen av skivan, och det är slutfrasen på en lång proklamation som är tryckt istället för låtarnas text på insidan av bookletens utvik. GREAT COVEN är från norra Spanien (Barcelona) om man ska tro bibeln, och jag gillar den här skivan. Det är väldigt sannolikt att du får läsa mer om den som Tips vad det lider. En väldigt bra start för att fortsätta arbeta sig neråt i gåvohögen.

Den här kom 2004, och trots det lite svaga omslaget så känns det mesta passande. Musiken harmoniserar fint med vad du ser, och det innebär att det finns en dos charm av modell ”homegrown” i musiken. Egentligen är det nästan lite märkligt att det bara finns ett album med bandet, för det här är lovande.

Nästa ”offer” för inlyssning: BURNING SAVIOURS, och den här skivan kom med en ”varning” från givaren. Den ska visst inte vara i närheten så bra som andra alster med bandet….

 

Burning Saviours  Så, det här är… doom med drag av BLACK SABBATH. Som alla vet kan det då förstås inte gå överstyr fullständigt, speciellt som det här är BLACK SABBATH under de första, säg fem-sex, skivorna.

Det jag däremot kan förstå att givaren menar är att detta är en debutskiva, och med det kommer ibland den där odistinkta, lite svävande känslan av att bandet ifråga kanske inte hittat precis rätt. Ännu. För så känns det verkligen här. BURNING SAVIOURS har uppenbart kvalitet och grundkompetens, och stundtals får man ihop det riktigt riktigt bra här. Låtar som Pytho eller Trees And Stone svingar hårt, och träffar sitt mål – men… Örebrobandet kan liksom mer. Det känns i alla fall så.

Skivan har egentligen inga svaga spår som så, och jag tycker att skivan är rätt bra, trots att jag inser att det nog är sant – det blir bättre med tiden. Bandet har släppt ytterligare två fullängdare (den här självbetitlade debuten kom 2005, och sen finns ”Hundus” från 2006 och ”Nymphs & Weavers” från 2007, så uppenbarligen var man helt vansinnigt produktiva runt de åren.

Det gillar ju. Lite old school, sådär med en skiva per år som minimum, och… jodå. De andra ska inhandlas (om det nu går?), eftersom jag då dels har på känn att detta kan bli riktiga följeslagare, och dels tycker att det är bra från start.

Det rullar bra, det här, tänker jag när jag petar in skiva nummer tre i spelaren. Den som heter MEMORY DRIVEN ”Relative Obscurity” från 2011. Det är, tycker jag, en rätt märklig skiva. Den liknar faktiskt väldigt få skivor jag har hört innan, och jag har inte helt lätt att placera den – kanske mest på grund av den märkliga dispositionen att varje låt avslutas med… en…märklig sorts ambient instrumental grej. Däremellan gäller klassisk metal, lite åt det tyngre hållet men ändå klassisk metal. Mja.

MEMORY DRIVEN är inte den vassaste skivan jag har hört, och av de tre jag petat i mig såhär långt så ligger den längst ner. Helt okej, men inte något jag kanske själv skulle köpa, så kanske är det dags för ett säkert kort: COUNT RAVEN. Detta kan faktiskt vara den stabilaste och tyngsta trion som bildat ett band, då man inte bara levererat oerhört stabila plattor, utan även varit sin genre trogen under alla år. Bandet släppte ju fyra kalasplattor under första halvan (typ) av 90-talet innan de splittrades, men.. ”Mammons War”, återkomsten, har jag faktiskt aldrig hört innan. Men det gör ju inget. Bra skiva, bra band och en sån där skiva som jag är riktigt nöjd över att den står i hyllan. Den rullade ett fyra-fem varv i sträck en söndag hemma, och det är en sån skiva. När den åker fram så kommer den att spelas flera varv i rad. Sist i trion nedan är thrashmackan MINOTAUR och ders ”Power Of Darkness”. Den skarpögde ser att själva titeln på skivan är lite annorlunda på bilden nedan jämfört med den fysiska skivan som återbildas på översta bilden. Olika utgåvor, men den nedan var en större bild så jag valde den när jag skulle in med bilden i inlägget.

Nå. MINOTAUR är en trevlig bekantskap. Habil thrash med smaker som minner om hur akter som SLAYER och kanske framförallt SEPULTURA lät en gång i tiden. Det kanske inte är världens bästa thrashplatta, det här, men det är bra hela vägen – och stundtals väldigt bra. Spår som Apocalyptic Trials, The Power Of Darkness, Power Of Hell och Banished And Forsaken gör det jäklar omöjligt att sitta still eller undvika att headbanga i sin ensamhet. Givetvis visar det sig att detta är tyskt, fattas bara annat, och denna debut från 1988 kommer att få figurera mer på bloggen. På ett eller annat sätt…

Memory DrivenCount Raven Mammon WarMinotaur - Power of Darkness

Den sista skivan av dessa sex är den skiva som är knepigast att skriva om, men också den som kanske har störst potential av dem alla.

TPOGFront1  THEE PLAGUE OF GENTLEMEN har inte bara ett märkligt bandnamn, man har också en lite udda titel på skivan. Den heter ”Primula Pestis”, och dessa belgare spelar doom som minner om sludge. Eller sludge som minner om doom, jag kan inte riktigt bestämma mig. I skrivande stund har jag dessutom alldeles för få varv med den här skivan för att verkligen kunna gå till botten med den – detta är musik som tarvar att du verkligen har satt dig in i den för att uppskatta den.

Men. De fyra-fem varv jag har med skivan lova oerhört gott.

Det finns en kvalitet där, och ett djup som gör att jag vill lyssna mer. Och det ska jag säga: det finns inte en chans att jag hade plockat upp den här skivan själv om ingen hade insisterat. Jag hade nog dömt den på grund av namnet på gruppen, kanske också att omslaget (som i sig är rätt snyggt om man kollar noga) försvunnit i mängden då det är ganska mörkt och anonymt. Men, som sagt, det är bra att så inte blev fallet. Skivan är från 2005 och är gruppens debut efter vad som verkar vara ett knippe demos och splitutgåvor. En sak är i alla fall säker: musiken som bandet presterar passar denna mörka årstid, och eder Rebellängel kommer att arbeta vidare med den. Ett jäkla bra gratistips, och ett stort tack till Joakim som tog med den här plattan i sitt paket. Förresten, även ett stort tack till I Hate Records som visar sån fingertoppskänsla. Av dessa sex plattor är det alltså bara en (MEMORY DRIVEN) som inte faller mig direkt i smaken.

Det är bra träffsäkerhet, vill jag påstå…

En distad gåva. En bra distad gåva. Tack!

2 reaktioner på ”A distorted gift”

  1. Hej.
    Vad kul att du gillade de flesta plattorna. Burning Saviours andra platta Hundus är en av mina favorit skivor av de drygt 150 som I Hate släppt. THEE PLAGUE OF GENTLEMEN har tyvärr en tråkig historia i ryggsäcken, så Peter på I Hate valde att dra tillbaka skivan efter ett tag, så den säljer I Hate inte längre. Tack själv för alla bra skivtips. See you at the gym…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *