Recension: OCEANS ”The Sun And The Cold”

Vi skriver 2020 numera, och först ut i recensionsflödet är OCEANS, ett band som puschats hårt av Nuclear Blast den senaste tiden och inte ska förväxlas med THE OCEAN som varit tips här på bloggen.Och det ska erkännas, när ett stort bolag som Nuclear Blast marknadsför hårt på sociala media, med text som denna: ”All we know is just a drop. What we don‘t know is an ocean. As powerful as a tsunami and as eternal as the deep sea, OCEANS rose from the blackened heart of the void in 2018, embracing despair, wrath and darkness.
The sails are set. modern death metal mixed with 90‘s nu metal elements and spherical post rock make way for a dismal journey into the abyss. The lyrics, drenched in desperation and pain, constitute a bittersweet hollowness, though, never without eyeing the glimmer of hope that is the land on the distant horizon all before being dragged back down into darkness.” ….då blir man ju naturligt skeptisk.

Så, vad får vi då egentligen av dessa tysk-österrikare?

Första varvet med plattan är jag – ska erkännas – klart skeptisk i min lyssning. Det beror till stora delar på en förutfattad mening och en tveksamhet till allt som har med nu-metal och ”modern dark metal” att göra, och jag kommer på mig själv med att leta fel snarare än att lyssna. Som en riktigt gnällig gubbe, helt enkelt. Och det är ju inte så kul. Andra varvet hade jag plattan i lurarna under en löptur, och kanske hjälpte det mig att se bortom mina egna inskränkta ramar, för det finns riktigt sköna och bra stunder på den här plattan. Break mellan hårt och mjukt, bra refränger. I sina bästa stunder påminner det här mig om BRING ME THE HORIZON i sina bästa dagar, eller PARKWAY DRIVE. Metal core, kan man nog säga. Låtar som We Are The Storm, Truth Serve Force Fed eller Water Rising är bra och får dig att vilja mosha runt eller headbanga, vill jag påstå. Stundtals är det också rätt hårt, en låt som Dark känns faktiskt black metal, likväl som inledningen av öppningsspåret The Sun And The Cold, men likväl som när bandet drar ner på tempot rejält (Paralyzed) så är man inte tillräckligt bra eller intressanta för att fånga mitt intresse över tid då. Det finns bättre akter som gör black metal, det finns bättre akter som gör mörka ballader helt enkelt.

Det är när man lyckas kombinera rens med melodi och snygga refränger jag tycker det är intressant och bra. Gissningsvis får vi se OCEANS på ett flertal festivalscener under de kommande åren, och bandets musik kommer nog att göra sig väl i de sammanhangen. ”The Sun And the Cold” är i det här läget först ut ur grindarna för året, men jag skulle bli ytterst förvånad om skivan står sig distansen ut för att knipa en plats på en kommande års topplista för 2020.

En bra skiva är det dock!

OCEANS ”The Sun And The Cold” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.