Rebellängeln Tipsar: SKULL FIST ”Way Of The Road”

Det är roligt med musik och musiknördar. Kommer man över en bra platta och en kompis som tycks ha smak för liknande musikstil eller hårdrocksgenre så är det närapå stört omöjligt att hålla den nya upptäckten hemlig eller för sig själv – fyndet MÅSTE delas. Sharing is caring. Den här pärlan hamnade i Rebellängelns ägo efter att den ursprungliga frågan till Linus på Sound Pollution varit vilka ENFORCER-skivor han hade inne och han svarat med att dra fram en gammal platta med SKULL FIST, ”Head Of The Pack”. 
Fint lät det, men när kanadensarnas ”Way Of The Road” från 2018 följde med hem i samband med ett efterföljande besök så uppstod kärlek på allvar – och givetvis har skivans storhet predikats till såväl arbetskamrater som vänner efter det – fram till nu. Let’s go viral, tänker jag, för det här förtjänar en stor skara lyssnare.
Lägg på första spåret You Belong To Me, höj volymen och låt mig sen veta om du inte diggar det, för då ska vi tillse att ambulansen kommer. Det här bör höja din puls och få endorfinerna att flöda! 

SKULL FIST levererar hyggligt enkel hårdrock som lever på energi, bra melodier, snygga riff och bra sång. Jag har fått reaktioner som ”det är som om MÖTLEY CRÜE och JUDAS PRIEST skulle ha fått ett kärleksbarn”, men min egna reflektion är nog att det är rätt nära HIGH SPIRITS – främst baserat på den där glädjen som finns närvarande. Spelglädje. Livsglädje. Bejakande till allt. 
No More Runnin. I Am A Slave. Tunga och i sammanhanget nedstämda Witch Hunt. Way Of The Road. Lättsamma och nästan poppiga Heart Of Rio. Skivans bästa spår (och den jag använder när jag tipsar folk om plattan) Better Late Than Never med sin lite smygande start innan den sparkar igång ett sånt sjuhelvetes sväng.. Don’t Cross Me och avslutande Stay True. Vartenda spår är faktiskt kanonbra, och det säger man inte ofta.

Bandet frontas av Zach Slaughter som hantera sång, gitarr, bas och lite vad som tycks krävas. Med sig har han Casey Guest (bas), Johnny Exciter (gitarr) och JJ Tartaglia (trummor), och det räcker att man bläddrar lite i bookleten och bland bilder så inser man att det är ett gäng med distans till livet och en förmåga att inte ta allt på blodigt allvar. Det handlar, kort och gott, om att leva livet och lira rock’n’roll. 
Gör man det på detta sätt gör man dessutom helt rätt. 35 minuter fuck-you-finger till vardagen och allt allvar i livet.
Svinbra. Tack, SKULL FIST! 


 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.