Recension: BRING ME THE HORIZON ”That’s The Spirit”

Så sprack den då till slut, min bubbla av kärlek som jag haft till brittiska BRING ME THE HORIZON. Ända sedan ”Suicide Season” har jag följt bandet och häpnat över dess utvecklingssprång mellan varje skiva, samtidigt som jag har fallit pladask (och, i ärlighetens namn, en aning motvilligt eftersom jag ju – som noterat i detta inlägg – egentligen inte gillar/vill gilla metalcore) för förmågan att balansera på gränsen mellan det svåra och det lätta. Man har varit uppkäftig, stenhård, punkig på samma gång som harmonier, slingor och trallvänliga melodier och gett musiken på plattorna ”There Is A Hell Belive Me I’ve Seen It, There Is A Heaven Let’s Keep It A Secret” och ”Sempiternal” en skjuts som gjort den svår att värja sig mot.

I samband med nya ”That’s The  Spirit” (som kan översättas till ”upp med hakan”, typ) så har BRING ME THE HORIZON försökt sig på att medvetet ta ett steg till på karriärstegen och skriva låtar som ger dem möjlighet att fylla arenor. Inte bara med folk, utan även med episk musik. Det är fortfarande bra, men magin går förlorad eftersom man i den här strävan faktiskt också tappar rätt mycket av vad som varit unikt med bandet. När allt ”stök” är borta så blir det också en aning anonymt. Det finns så många pop- och rockband som kan leverera allsångsrefränger, och här får vi ett till. Typ. Det är nästan så att jag skulle vilja dra paralleller till ett black metal band som inte har något farligt över sig – det blir helt enkelt lite mindre spännande.

Nåväl, frontmannen Oliver Sykes, gitarristen Lee Malia, bassisten Matt Kean, trummisen Mat NIcholls och kanske framförallt Jordan Fish som står för keyboard och samplingar gör sitt bästa för att klä den svarta skivans omslag med färg på insidan. Mycket ren sång, massor med refränger som man sjunger med i nästan vare sig man vill eller ej. Spår som Drown, Doomed, Avalanche, Oh No eller Blasphemy är lyckade exempel på låtar som är tillräckligt episka för att fylla en stor rymd. Hårdast är Happy Song, men den är inte speciellt hård för det. 11 spår får man, på en skiva som rullar förbi ganska snabbt och rätt ofta får dig att leta efter repeat-knappen, trots betyget som Rebellängeln delar ut. För det tål att upprepas: BRING ME THE HORIZON kan skriva låtar. Gissningsvis kommer den här skivan att ge dem drivor med nya fans som helt plötsligt lyfter bandet till en ny kommersiell nivå, och det är fine. Gissningsvis kommer det en tid i mångas liv där man får välja: fortsätta på samma nivå som tidigare och hålla fast vid sitt koncept, eller försöka slå stort genom att sikta på vad man anser är en lucka.

Att det blev ett lite tuffare (nåja, i alla fall ibland) COLDPLAY av det hela kanske är okej, men ack så trist i jämförelse med den lite uppstudsiga charmige jävul man varit innan. Köp ”That’s The Spirit” om du vill ha en snäll och lättlyssnad platta som kan spelas i familjesammanhang och överraska dina popsnörekompisar, eller är ute efter en stunds förströelse. Undvik den om du vill att håras ska blåsas bakåt av trycket eller om du letar efter en kanal att ge känslorna utlopp i.

BRING ME THE HORIZON ”That’s The Spirit” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

1 reaktion på ”Recension: BRING ME THE HORIZON ”That’s The Spirit””

  1. Pingback: Massiv lördagsläsning – Black Sabbath, black metal och blommor | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.