Blackie Lawless är still going strong, det kan man enkelt konstatera efter att ha lyssnat en del på färska W.A.S.P-plattan ”Golgotha”. Första gången jag spelade plattan var jag faktiskr rent av en aning överväldigad, och drog genast paralleller till ”The Crimson Idol”, den skivan som kanske är – i mitt tycke – bandets starkaste, och jag häpnade över hur bra just Blackies sång lät. Med tiden har kanske den där initiala ”chocken” lagt sig en aning och jag är mer sansad i mitt omdöme till ”Golgotha”, men faktum kvarsåtr: detta är ett överraskande starkt W.A.S.P-album.
Bandet börjar med en klassisk W.A.S.P-dänga i Scream. Det är precis så du känner igen dig i de där patenterade galopptrummorna, drivet och anslaget i versen och hur enkelt det är att sjunga med i refrängen. man fortsätter över trallvänliga och ljusa Last Runaway och enkla Shotgun innan det är dags för första balladen Miss You. Det är en låt som egentligen skrevs för just ”The Crimson Idol”, men det visste jag inte förrän jag läst intervjuerna med herr Laglös i såväl Close-Up Magazine som Sweden Rock Magazine. Det går liksom att lista ut ändå, och här gör Blackie sitt bästa för att framkalla tårar när han beskriver saknaden som Jonathan känner. Han sliter verkligen hjärtat ur kroppen när han lever sig in i sången, och det blir en riktigt fin stund.
Bandet bjuder på en hel del låtar av standardsnitt för att vara W.A.S.P, de där när man startar lite lugnt med gitarrplock för att sedan stegra sig in i en låt som man spontant vill sjunga med i. Refrängerna är storslagna som sig bör, drivet är skönt så att det minner om fornstora dagar. Fallen Under, Eyes Of My Maker, Hero Of The World och min personliga favorit på plattan (tillsammans med nämnda Miss You då), Slaves Of The New World Order, hör alla hit.Det blir en solid grund för den här skivan att stå på, och eftersom jag nu rapat upp alla låtar utom avslutande titelspåret – som också håller ungefär samma kvalitet – så inser du snabbt att det här är just en stabil platta. Inget spår faller ur ramen, och det första intrycket är väldigt högt.
Bandet är förstås Blacki Lawless himself på på gitarr, sång och keyboards, Douglas Blair på gitarr och Mike Duda på bas. Sessionstrummor spelas av Michael Dupke, och det gör han med den äran, han har fått till precis rätt anslag, och trots att Blackie har producerat allt själv så tycker jag att han undgår att gå i samma fälla som exempelvis herr Glenn Danzig gör – här är faktiskt saker rätt balanserade, och det som släppts igenom verkar man ha granskat ganska kritiskt för att det ska hålla rätt nivå. Ljudbilden är lite sådär bara, det känns som om det saknas… djup. Mellanregistret dominerar.
Den största frågan kanske egentligen är: med tanke på dessa ord, den hyllning som texten innebär…varför är då inte sifferbetyget nedan högre? En trea verkar måhända futtigt mot den här bakgrunden?
Anledningen är ganska enkel – många av låtarna är lite för långa med tiden. Efter ett antal spelningar med plattan har jag helt enkelt kommit på mig själv med att trycka ”next” ett par gånger under plattan, och det i mitten/slutet av låtarna. Jag har alltså hoppat över den sista minuten eller två av låtarna, och det är lite av ett tecken på skivans hållbarhet.
Den är roliga i början än efter ett tag. Även om det fortfarande är bra. Märkligt…?!?
W.A.S.P ”Golgotha” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!