Recension: ALCEST ”Shelter”

Titta noggrant på omslaget till ALCEST ”Shelter”.

Den ljusa himlen, solen som lyser igenom händerna som strävar mot himlen, känslan som förmedlas med en enda bild – som skapt för att exemplifiera ordstävet ”en bild säger mer än tusen ord”.

Det här omslaget står i direkt symbios med musiken som presenteras, och eftersom tongångarna direkt slår an en känsla av att ligga på rygg i gräset en sommardag och följa molnens resa över himlen så passar släppet i januari väldigt illa för oss som bor i den kalla och mörka nord.

Vi befinner oss i den raka motsatsen till passande omgivningar till det steg som den dynamiska duon Neige och Winterhalter tar med ”Shelter”. 

Steget ut i ljuset.

Där tidigare släpp som Les Voyages De L’Âme” och kanske i än högre grad Écailles de Lune” låter dig drömma dig bort med mörker och skuggor som sällskap så gör ”Shelter” raka motsatsen med ljusförhållandena.

Om det är bra?

Låt oss återkomma till den frågan.

Först ska vi konstatera att plattan i sig består av 8 spår, de flesta på franska, och utan någon egentlig långkörare. Det är relativt korta spår, endast avslutande Délivrance som klockar in på just över 10 minuter och tar skivan över totalt 45 minuters speltid.

Annars ligger de flesta spåren på runt 5 minuter, och varje låt är relativt enkel i sin uppbyggnad.

Det låter lite som COLDPLAYpå  droger för det mesta, utan att med det mena något illa. 

ALCEST har nämligen en osviklig förmåga att på en så pass kort speltid få en låt att dels utöva hypnos på lyssnaren, samtidigt som melodin står i fokus – en förmåga jag stundtals tycker att just COLDPLAY tangerar.

Extra mycket kanske det blir så eftersom jag inte behärskar språket, det ger antagligen en extra skjuts in i det abstrakta lyssnandet kan jag tänka.

Bäst lyckas man i spåren Opale, La Nuit Marche Avec Moi och L’éveil Des Muses, tycker jag. Trion kan utan att skämmas för sig charma din respektive som inte gillar den musik du brukar spela på stereon hemma.

Bandet vräker generellt på med ganska mycket stråkar och körer, gärna med smått sakral känsla. Samtliga dessa gästmusiker är inhämtat på Island där skivan också spelats in, och måhända är det därför den låter lite som den gör, att man liksom kan höra hur ljuset sipprar in från en vit himmel.

Jag gillar skivan, men finner samtidigt att den inte fäster lika hårt som de två nämnda föregångarna. Avsaknaden av skuggor och mörker gör att det blir en aning mindre kontraster, och resultatet kan till och med bli en aning enahanda.

Det är inte alls omöjligt att den här skivan är precis rätt en varm soldag, på rygg med hörlurar i öronen och strandens sorl avlägset i sinnet, men personligen tycker jag inte att den kommer riktigt till sin rätt här och nu.

Det gör också att vi kommer åter till frågan som vi parkerade ovan.

Är detta bra?


Svaret är… ja.

Det är ju det.

Men det är inte lika bra som det varit de senaste gångerna, och jag tycker med lite tid att reflektera (och ja, många varv med skivan) att det inte riktigt når upp till mina (förvisso) högt ställda förväntningar.

Gissningsvis funkar detta väldigt bra i livesammanhang, när låtarna får sällskap av äldre alster och tillsammans kan skapa ett sällsamt vackert ljudmässigt skådespel att drömma sig bort till, men på skiva räcker det i dagsläget inte längre än till en trea i betyg.

Inte i dagsläget i alla fall, när himlen är svart snarare än blånyanserat vit.


Bästa Spåret: La Nuit Marche Avec Moi, om jag ska välja ett enda.

ALCEST ”Shelter” – 3

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.