Det här är en skiva med helt fantastiska refränger. Det är måhända ett mycket udda sätt att inleda en recension på, men det är det starkast lysande faktumet och något det är lika bra att vi får ur vägen på en gång; den här skivan lever på sina refränger. Första spelningen kan det nästan ge gåshud i samband med att hela låten öppnar upp sig och lyfter då bandet kliver från en rätt ordinär och vardaglig vers till en stark brygga och en sagolik refräng – efter flera varv med skivan kan man komma på sig själv med att gå runt och halvsolva medan man väntar på refrängen, det där lyftet. Flera av spåren har den där påtagliga känslan, spontant skulle jag nämna såväl singlarna The One You Know och Never Fade som bra exempel – men tydligast blir det nog i Maybe. Det är en låt jag knappt minns versen på, men där refrängen snurrat runt i huvudet och som undertecknad nynnat på i flera dagar. Löjligt stark, och med den där ”FOO FIGHTERS”-känslan av amerikansk rock i sig. Totalt är det inte ens starkaste spåret, men som sagt… det bästa exemplet på hur kontrasterna i låten används till att lyfta refrängen. (Ja, jag väljer att se glaset som halvfullt och att det lyfter refrängen snarare än att versen är svag.
Annars är ”Rainier Fog” som helhet väl i par med bandets senaste platta ”The Devil Put Dinosaurs Here”, och roligare att lyssna på en återkomsten ”Black Gives Way To Blue”. Det är fortfarande osagt om bandet klarat av att ta steget ut ur skuggan efter sångaren Layne Staley och basisten Mike Starr – lyriken rör sig påfallande ofta om saknad och att söka sitt inre jag – men på ”Rainier Fog” är ändå en del av den där melankolin borta. Det känns lättare att andas, liksom. Låtar som Red Giant och Drone är lite småsläpiga men växer med tiden ut till riktigt starka alster, balladen Fly fungerar väl och så var det ju det där med refrängerna. De drar med sig känslan som helhet, och man kan enkelt konstatera att Jerry cantrell alltjämnt besitter en förmåga att skruva ihop låtar som är få förunnat. Tillsammans med Mike Inez (bas, och långvarig medlem), Sean Kinney (trummor sedan alltid med bandet) har man hittat kemi med William DuVall på sång, och lyckas med konstycket att behålla sitt sound utan att kopiera nämnde Staley. Det är snyggt gjort, och även om jag misstänker att historien för alltid kommer att skriva in detta ”Mk 2” av ALICE IN CHAINS som en efterföljare så är man relevanta och kreativa.
”Rainier Fog” är inte årets bästa skiva, men det är en stark skiva som dessutom passar hösten mycket väl till. Det är musik som gjord för hörlurar och promenader, eller för att betrakta ett framrusande landskap genom rutan på ett tåg eller en buss. Det är en skiva som tar dig från mjuk melankoli till starka, svepande refränger, och när allt är slut har man en bra känsla i bröstet.
ALICE IN CHAINS ”Rainier Fog” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!