Recension: ALLEN – LANDE ”The Great Divide”

Det här med ”supergrupper”, sidoprojekt med olika sångare eller soloskivor  är ju lite speciellt. Inte sällan blir det antingen mer eller mindre en kopia av det huvudfiguren/figurerna gör i vanliga fall – eller en engångsgrej som lika gärna kan sakna en röd tråd. Frontiers Records – det italienska skivbolaget som byggt sig en stark position inom melodisk hårdrock och har en utgivningstakt som spöar det mesta – har en satsning som faktiskt är undantaget till detta, projektet med de båda supersångarna Russel Allen (vanligen i SYMPHONY X och ADRENALINE MOB) samt Jörn Lande (till vardags i sitt egna band JORN – men med så många starka olika insatser i sitt CV att det är nästan löjligt) bakom mikrofonen.

Sen 2005 har nu totalt 4 plattor sett dagens ljus, där främst de två första ”The Battle” och ”The Revenge” är mycket starka. De första tre (även ”The Showdown” från 2010 ska adderas till de första två för att komplettera trilogin) skrevs och sattes samman av underskattade gitarristen och låtskrivaren Magnus Karlsson (numera musikalisk motor i PRIMAL FEAR), och som ett resultat av detta är de tre skivorna dels homogena i resultat (det är klassisk och ganska mjuk hårdrock som levereras) och relativt avvikande från de inblandades vanliga hantverk. Det har redan från början varit en hit, men med tiden är det tydligt att luften gick ur lite, och på ”The Showdown” kan man konstatera att det gick lite på rutin. Nya vindar måste blåsa för att det här ska förbli intressant, och som ess ur rockärmen drar man ett för mig lite oväntat namn i form av Timo Tolkki, den finländske sinnebilden för power metal, kanske mest känd för sin medverkan i STRATOVARIUS.

Det såg jag inte komma, och i ärlighetens namn hade jag en hel del farhågor om hur det hela skulle fungera. Baserat på min personliga smak så var jag orolig att power metal-vindarna skulle vara för starka – men det visar sig snabbt vara något jag kan lägga åt sidan. Visserligen håller en del av låtmaterialet aningen högre tempo än på exempelvis debuten ”The Battle”, men vi pratar fortfarande stabil melodiös hårdrock. Bra melodiös hårdrock. Mycket bra, till och med, och den nytändning som projektet verkar ha fått med ny låtskrivare är faktiskt väl på par med tidigare insatser. Man börjar dessutom extra smart med Come Dream With Me, kanske den låt som allra tydligast fortsätter arvet från hur det låtit tidigare, och jämnar därmed ut eventuella frågetecken lite extra. Sen levererar man pärla efter pärla, och som lyssnare är det bara att njuta av hur lättillgängliga och högkvalitativa låtar som Lady Of Winter, Dream About Tomorrow, The Hymn To The Fallen och Down From The Mountain är. Efter bara ett par varv sitter de som skruvstäd, och efter ytterligare tio-thugo varv har de inte släppt greppet. Svårast att ta till sig är faktiskt den maffiga och episka titellåten, en ganska långsam sak som kräver flera varv innan den hittar hem. Ändock är det en värdig titellåt eftersom den står ut på ett sätt som en titellåt ska göra – kanske inte bäst på skivan men med en speciell ton och klang som gör att det är självklart att just detta är titelspåret.

Naturligtvis kan man inte heller bortse från det uppenbara: sånginsatserna. Vi pratar om två av hårdrocksgenrens stora, nu aktiva, rockröster, och när dessa två guldstrupar samarbetar på detta sätt så lyfter det anrättningen ett extra steg. Skitigheten hos Allen matchar känslan i Landes stämma på ett alldeles förträffligt sätt, och Tolkkis produktion är i det sammanhanget väldigt ren och klar.

Betygsmässigt är det inte mycket att bråka om, jag tycker betygsfyra är alldeles självklar och rekommenderar med varm hand ”The Great Divide” till alla som gillar klassisk melodiös hårdrock som bygger på starka melodier och bra sång. Du får bortse från det lite ostiga omslaget bara, och ta det som en fortsättning på hur tidigare alster illustrerats.

ALLEN/LANDE ”The Great Divide” = 4/5, Mycket bra. Du behöver detta!

2 reaktioner på ”Recension: ALLEN – LANDE ”The Great Divide””

  1. Har The Battle här hemma i gömmorna någonstans och om jag skall vara ärlig så minns jag absolut ingenting ifrån den. Men Allen och Lande är ju ändå två av mina absoluta favoritsångare så jag skall ge The Great Divide en chans. Inte minst för att den heter Great Divide, vilket ju också är ett inte helt okänt ölbryggeri. 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.