Jag har en ganska ambivalent relation till Max Cavalera och hans musicerande. Å ena sidan är det bara att erkänna, det han presterar (tillsammans med de gamla kompisarna) på SEPULTURAs svit ”Beneath The Remains”, ”Arise”, ”Chaos A.D” och ”Roots” är odödligt och helt magiskt bra, kanske speciellt genom det nostalgiska filtret som tiden har en tendens att lägga på gamla favoriter. Å andra sidan så har kar’ln sedan han lämnade den skutan en så vansinnigt hög produktionstakt att det för min del känns som om allt flyter ihop. SOULFLY, CAVALERA CONSPIRACY…det blir liksom ett långt pärlband av musik som inte är dålig men som heller aldrig överrumplar och vinner mig helt och hållet, trots den respekt jag har för herrns förmåga.
Tredje given med brorsan Igor Cavalera (stavning på den är knepig, jag har på senare tid sett det stavas Iggor i aktade musiktidningar, så måhända har enkel-g’t bytts ut på senare år?) bakom trummorna är i stort sett ännu ett kapitel i samma bok, även om det finns ett par spännande spår som sticker ut som en utmaning till min inställning. Inledningen på skivan stavas Babylonian Pandemonium, Banzai kamikaze, Scum och I, Barbarian, och det är inget nytt under solen. Det smiskas lite tvåtakt, det är lite djungeltrummor som ekar svagt från fordom och det är på det hela rätt bekvämt. Inte dåligt, inte speciellt bra heller. Men det händer saker lite senare på skivan. Apex Predator och Insurrection är två käftsmällar som möblerar om ansiktet som om du härjat runt i en moshpit med Mike Tyson och Alexander Gustafsson på vresigt humör. Och det är välkommet så att man väcks ur halvslummern – möjligtvis är det därför ett spår som Not Losing The Edge framstår som toppklass? Spelar kanske mindre roll, för mig funkar det i alla fall. Dessutom känns det lite ironiskt och symptomatiskt att när undertecknad anklagar CAVALERA CONSPIRACY för att ha blivit lite ointressanta så heter en av de vassaste låtarna just Not Losing The Edge. Ett statement? Kanske.
Ambivalensen fortsätter när det gäller insatserna. Ljudbilden på plattan är sisådär, det ska vara old school-känsla på det, men känns en aning sökt, men vägs upp av att det onekligen är rätt gott att höra Igor smiska skinn, att Max trots mina klagovalser kan konsten att mecka ihop tuffa riff och att han onekligen har en hårdrocksstämma som sitter som gjuten. Omslaget är dessutom mycket häftigare än vad du tror vid första anblicken, och ett tips är att titta noga på det för att se alla detaljer. Sammanfattningen blir egentligen ungefär som väntat, fast oväntat.
Alltså – ”Pandemonium” innehåller ett par spår som faktiskt ruskar om Rebellängeln, och som livar upp stämningen, men som helhet innehåller skivan ungefär vad man kan förvänta sig av CAVALERA CONSPIRACY och det innebär ännu en solid byggsten som tyvärr inte är sådär otroligt spännande i långa loppet. Inte dåligt, inte heller nödvändigt om du inte tillhör dem som vill ha mer Max Cavalera.
CAVALERA CONSPIRACY ”Pandemonium” = 2/5. Godkänt. För Fans och Samlare