Recension: CLUTCH ”Psychic Warfare”

Jänkarna i CLUTCH är minst sagt veteraner. Kompisarna har tragglat sedan tidigt 90-tal, och för många är bandet nästan synonymt med frontmannen Neil Fallon (även om nu Fallon själv faktiskt inte var med och startade bandet). man glömmer liksom bort att bandet är samma gäng som en gång startade, och därför måste jag säga att det är extra överraskande och roligt när ett sådant band klämmer i med sin bästa (!) och största framgång i samband med tionde albumsläppet, 2013 års ”Earth Rocker”. Den skivan låg på listor, fick utmärkelser och välte min värld över ända ett tag – den är löjligt rättfram och rakt på sak, smockfull med rockstänkare som gör det mer eller mindre omöjligt att sitta still när de drar igång. Förväntan inför 2015 års release ”Psychic Warfare” var för min del en fortsättning i samma rörelseriktning – och det är initialt vad man får. Vi räknar bort introt The Affidavit och konstaterar att X-Ray Visions samt Firebirds mycket snyggt bygger vidare på mer av samma sort som gjorde förra plattan till en sådan succé. X-Ray Visions känns nästan specialskriven för att öppna livespelningar med, och det är ett rätt säkert kort att öppna med om man vill attrahera publik som gillade förra given (något som bevisligen gäller rätt många, med tanke på dess framgångar).

Det är sen CLUTCH viker av från den förväntade vägen, och gör det hela intressant.

Istället för att braka vidare som en stridsvagn på den upptrampade och beräknade vägen så väljer man att kliva bort från det och gå sin egen väg. Under resten av skivan kastar man in bluesrock, funk, country & western i sin säregna punkrocks-blandare, och resultatet är spår som A Quick Death In Texas, Our Lady Of Electric LIght, Son Of Virgina, Decapitation Blues samt skivans bästa spår Behold The Colossus. Bland annat. Det visar sig nämligen att min initiala besvikelse över att inte få mer av samma sak som ”Earth Rocker” är något som går över, och sällan har väl det engelska uttrycket ”blessing in disguise” känts mer passande. Över tid är det helt enkelt att det nog blivit för enahanda och enkelspårigt att göra samma skiva en gång till, såväl för bandet som för oss lyssnare, och det som nu sker är bra mycket intressantare.

CLUTCH låter förstås fortfarande CLUTCH, det spelar mindre roll om det är funkgungande eller Erio Morricone-minnande musik de levererar, man har det där speciella groovet närvarande ändå. Mycket beror det antagligen på Jean-Paul Gasters trumspel, som blandar koskällor, vanliga trummor och ett jäkla sväng hejvilt, och det gifter sig väl med strängbändarna Dan Maines (bas) och Tim Sults (gitarr) insatser. Ändå är är det Fallons röst som tar oss genom berättelserna, och det som lyser tydligast på ”Psychic Warfare”. Han sjunger, rockar och studsar genom plattan på ett väldigt inspirerat sätt.

Totalt sett kan man konstatera att detta antagligen kommer att toppa bandets karriär så här långt vad det gäller kommersiella framgångar. Jag förutspår framgångsrika världsturnéer, höga och långvariga listplaceringar och ett stort antal spelningar i radio och på streamingtjänster. Det är dem väl förunnat, ett band som sluggat så länge med mer eller mindre samma uppsättning har i så fall vunnit via arbetsinsats helt enkelt.

Personligen konstaterat jag att betyget hamnar på en trea denna gång, då skivan trots sin variation faktiskt haft förtvivlat svårt att  tävla om speltid hos undertecknad. Den är bra, den är värd pengarna men sticker heller inte ut så mycket att jag vill spela den en masse. Men omslaget är tufft!

CLUTCH ”Psychic Warfare” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.