Recension: DARK TRANQUILLITY ”Atoma”

Göteborgssoundet, du vet? Det där melodiska dödssoundet som skapats av band som IN FLAMES och AT THE GATES? Det lever ju liksom inte överallt längre, inte bland de banden – men veteranerna DARK TRANQUILLITY håller fortfarande fanan högt. Elva skivor in i karriären avviker man i stort sett inte en tum från ursprungsreceptet, och det finns ju förstås flera sidor med den saken. I mitt tycke har bandets två förra skivor ”We Are The Void” och ”Construct” trampat vatten och stagnerat efter ett par riktiga höjdare i diskografin, klassiker som ”Character” och ”Fiction”. Det är förstås en risk om man vill vara rättstrogen sitt ursprungssound, så att säga, det faktumet att det kan fluktuera lite över tid. Inspiration, låtmaterial och produktion lär förstås skifta över tid, för att inte tala om den högst subjektiva personliga egna bedömningen av en skiva (det ska ju sägas, min uppfattning av svagheten i ex ”Construct” delas ju förstås inte alls av alla…). Baserat på det där resonemanget är det därför trevligt att kunna konstatera att bandet med 2016 års ”Atoma” drämmer till med en riktigt fin platta. Det får vara osagt om det är för att jag befinner mig i en situation där jag kan tillgodogöra mig skivan eller om bandet faktiskt hittat en liten guldåder – huvudsaken är att det flyger, eller hur?

Precis som vanligt (numer) är det gitarristen Niklas Sundin som står för mycket av det kreativa, denna gång föreställer omslaget en form av.. bläckfisk som svävar mot en fullmåne (?) eller något liknande flummigt, och tillsammans med trummisen Anders Jivarp (den andra kreativa motorn i bandets musik) står de för 7 av skivans 12 spår, där alla andra delkomponerats med Martin Brändström (som står angiven för ”electronics”, vilket väl torde innefatta keyboard som främsta detalj…). Det är som vanligt en viss Mikael Stanne som står för gapandet, den här gången med lite större inslag av rensång än vad som kanske varit brukligt historiskt sett, samt en viss Anders Iwers som plonkar bas. Stabil sättning över lag, även om Iwers kanske inte är ”riktig” medlem och detta dessutom är första riktiga holmgången utan trotjänaren Martin Henriksson. Ljudet står Jens Bogren och David Castillo för, och det är förstås en garanti för att dte ska låta finemang. I slutet är dte dessutom låtarna som gör ”Atoma” bra.

Redan starten Encircled är drivig, sen får man ett par riktigt fina nummer med Atoma, Forward Momentum, Force Of Hand och Faithless By Default. Hela skivan igenom är trevlig, och även om detta kanske inte är den starkaste given i bandets diskografi så är man klart hungriga och snärtiga plattan igenom. Det faller aldrig igenom helt, och är riktigt bra och trevligt när det är som bäst. DARK TRANQUILLITY och undertecknad må ha vuxit ifrån varandra en aning över åren, bandets musik får inte längre mitt blod att koka på samma sätt längre, men det hindrar inte att jag gärna spelar ”Atoma” på repeat. Det är en mycket bra skiva, och betygsfyran känns såväl trevlig som rättvis att dela ut!

DARK TRANQUILLITY ”Atoma” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.