Recension: DEATH ANGEL ”The Evil Divide”

Bay Area får ju sägas vara epicentrum för thrashen, och kanske mest för att det i vågorna av de fyra stora kom så många fler bra akter som gjorde det hela till en kittel för den sortens musik. Du kan läsa lite mer om det i inlägget ”I skuggan av de fyra stora”, men ska man begränsa det till klassiska akter som fanns tidigt och har just Bay Area, San Francisco, som ursprung så finns det egentligen bara två akter som fortfarande är i farten och släpper nytt material som är vitalt och hungrigt samtidigt som man ömt vårdar rötterna och hedrar sitt musikaliska ursprung. Den ena akten är TESTAMENT, den andra är DEATH ANGEL, och detta märks väldigt tydligt på sprillans nya plattan ”The Evil Divide”, den åttonde fullängdaren totalt sett och nummer fem sedan återkomsten med 2004 års ”The Art Of Dying”.

På tio (elva då, om du har digipacken med udda extraspåret Wasteland) låtar visar nämligen de unga veteranerna hur modern men ändå gammal klassisk thrash ska låta. Med en mer avskalad ljudbild än på senaste ”Relentless Retribution” och ”The Dream Calls For Blood” så kommer bandets signum mer till sin rätt också – förmågan att blanda arga riff som inbjuder till slamdans på vardagsrumsgolvet med melodier som fäster stenhårt. Låtar som Father Of Lies, skivans bästa spår Breakaway (vilken blandning av stenhårt riffande och refräng som inte går att värja sig mot!), Lost, Hell To Pay, The Electric Cell (som lustigt nog heter The Electric Call när jag rippat skivan till iTunes, något som osökt får mig att reflektera över det där med hur jag egentligen lyssnar på min musik.. Spotify vs iPod och allt det där…) eller Hatred Unite/United Hate (som gästas av Andreas Kisser från SEPULTURA) visar att det finns gott om torrt krut i bössan på dödsänglarna. Visst går det stundtals på lite tomgång, spår som It Can’t Be This och Let The Pieces Fall har lite känslan av utfyllnad, men i övrigt innehåller ”The Evil Divide” alltså gott om spår som sannolikt blir framtida livefavoriter.

Det är som vanligt Rob Cavestany (gitarr) som står för huvudparten av skivans skapande, och tillsammans med Mark Osegueda (sång) och Ted Aguilar (gitarr) står de förstås för kärntruppen i bandet. Kanske är det de som är garanten för att man inte avviker från sina musikaliska rötter? Oavsett så har man nu också assimilerat Damien Sisson (bas) och Will Carroll (trummor) på ett bra sätt. Dessutom måste förstås omslaget nämnas. Det får dig kanske att vilja tvångstitta på ”När Lammen Tystnar” eller springa direkt till tatueraren för att föreviga bilden (inte så konstigt i så fall, det är skapat av just tatueraren Bob Tyrell med den effekten delvis i sinnet) – men faktum kvarstår: det är en läcker sak. Enkel, effektfull, elegant.

I korthet kan man sammanfatta ”The Evil Divide” och DEATH ANGEL med att det inte är världsomvälvande musik som är speciellt nyskapande – och det är precis vad som är meningen. Du vet vad du vill ha, och du vet vad du får. Fast bättre än på de senaste skivorna, och med en hunger som exempelvis ett band som METALLICA bara drömmer om numera…

DEATH ANGEL ”The Evil Divide” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.