En vecka har passerat sedan ENTOMBED A.D släppte sitt tredje album ”Bowels Of Earth”, och eftersom man egentligen inte skiljer sig så vansinnigt mycket musikaliskt från ursprungs-Entombed så tycker mitt logiska jag att det är ungefär den tidsrymd som kan behövas för att sätta ner fötterna och recensera plattan. 7 dygn, 10 varv ungefär. Okomplicerat och rakt på, med den där lite old school-vibben när det är som bäst… hur svårt kan det vara, liksom?
Paradoxalt nog ska jag erkänna att jag inte är helt säker över hur jag faktiskt känner för den här skivan. Visst, rent intellektuellt fattar man den snabbt, men jag är inte säker på att jag har trängt i skivans innersta väsen än. Jag har en naggande känsla av att det rätt ofta liksom flyter utanpå, att låtarna inte sjunker in och därmed passerar förbi utan att ge ett verkligt bestående intryck. Det kan bero på att det faktiskt krävs mer tid än jag tror – det kan bero på att en del av låtarna inte riktigt berör mig. Osäkerhet råder.
Säkerhet finns dock om en del saker. L G Petrov låter lika underbart dödsrosslig som alltid. Mellanspelen med små finurliga filmiska inslag förhöjer. Titelspåret är en riktig dunderlåt, framförallt är gitarrspelet alldeles glödande – jag undrar om jag någonsin hört herrar Nico Elgstrand och Guilherme Miranda leverera ett bättre samspel mellan riff, snigor och solon? Coverversionen av I’ll Never Get Out Of This World Alive (ursprungligen av Hank Williams) är fenomenal, likaså släpiga avslutningen i form av To Eternal Night.
”Bowels Of Earth” låter mer jordkällare och murkna kläder än föregångaren ”Dead Dawn”, men så här långt kanske inte med samma verkanshöjd. I alla fall än så länge. En vecka balanserar jag mellan betygsfyran och betygstrean, och den där lite olustiga känslan av att det är något jag inte fattat eller förstår fullt ut får mig för tillfället att tippa över till trean. Det kan mycket väl vara fel…
ENTOMBED A.D ”Bowels Of Earth” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!