Recension: GOJIRA ”Magma”

De senaste veckorna har jag lyssnat rent av löjligt mycket på franska GOJIRA och deras senaste alster ”Magma”, nummer sex i ordningen sedan debuten ”Terra Incognita” 2001. Jag har spelat den i streck, och pausat för att återkomma till den om vart annat, i lurar, hemma i stereon och i bilen. Anledningen till detta beteende får nog sägas vara tvåfaldigt, dels är det en bra skiva som gärna låter sig lyssnas på, och dels har jag haft lite svårt att komma till grepps med den. Att få kläm på den så pass att det är värt att försöka få intrycken och tankarna i skrift. Skivåret 2016 bjuder överlag på ett flertal skivor som kanske inte står ut som fantastiskt lysande eller  episka monument i musikhistorien, omedelbara vinnare av lyssnarens öra (ja, i alla fall inte så här långt…), men helt klart som ett år då det kommer en smått vansinnig mängd skivor som övertygar i sin jämnhet och sin livslängd. Som kanske inte är uppenbara superhits utan kräver en del tid för att verkligen sjunka in.

”Magma” är för min del utan tvekan en sådan, och detta till trots att bröderna Duplantier (Mario på trummor och Joe på sång och gitarr) drivit fram det mest kommersiella och lättsmälta albumet bandet presterat till dags dato. Tillsammans med Christian Andreu (gitarr) och Jena-Michel Labadie (bas) rör man sig i en riktning där icke-hårdrockare lätt kan uppskatta GOJIRA, och det är inte bara för att man inkluderar en hel del rensång och körer, utan även för att låtuppbyggnaderna generellt är lättsmälta.

Det är bra. Och inte.

För resultatet är att det dels är otroligt lätt att sjunga med i låtarna, att en del av dem är mer eller mindre briljanta – Silvera kan vara en av de starkaste låtarna som släppts i år, och sjunger du inte med efter en två-tre varv av Stranded så är det något fel på dig – men samtidigt också en aning…. urvattnat. Det känns rätt konstigt att skriva och konstatera faktiskt, jag gillar ”Magma” riktigt skarpt och flertalet låtar är favoriter. Jag gillar att Duplantiers flyttat från Frankrike till New York, startat sin egen studio och tagit all tid man behövt för att spela in och skapa ”Magma”. Jag gillar att man utvecklas. Och ändå… så är man mindre intressant än tidigare. I alla fall för mig. Det pirrar helt enkelt inte lika mycket som det borde när skivan spelats ett knippe varv.

”Magma” är en av de de starka skivorna i år, men för mig står den sig faktiskt en aning slätt mot förra och helt briljanta given ”L’Enfant Sauvage”, och anledningen är till stora delar att den var hårdare. Svårare att tygla samtidigt som den hade samma flirtiga refränger. Fast det har jag inte riktigt låtsats om de senaste veckorna eftersom jag verkligen gillar GOJIRA och vill att deras skivor ska vara fantastiska, så därför har jag då streckspelat ”Magma”. Den är bra, men jag hade ärligt talat hoppas på än mer. Än bättre…

GOJIRA ”Magma” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.