Recension: GORGOROTH ”Instinctus Bestialis”

Black metal är den subgenre (om man nu kan kalla det för en genre, det finns många grenar i black metal i sig) som i högst grad behöver något bortom själva musiken för att det ska skapas magi. En gnutta galenskap, en gnutta utanförskap. En bild av att de som framför musiken lever i och intresserar sig för de mörka sidorna av livet. Nihilism, satanism och andra mer eller mindre extrema åsikter och filosofier får i black metal en snarast motsatt effekt av hur de fungerar i vardagslivets ekorrhjul – de blir en katalysator som ger dragkraft till musiken och tillsammans med det teatraliska och extrema visuella uttrycket så blir det en konstform som – i alla fall för undertecknad – är mer lockande och skimrande än chockerande. Det finns sidor av detta som blir för mycket för mitt jag, stöpt i Svenssonliv och radhus, och de akter som kastar sig rakt ut i den mänskliga sidans mest självmordsbenägna mörker klarar jag inte riktigt av, medan jag snarast frossar i skivor där satanismen står som spön i backen. En av de akter som fortfarande har just det är norska GORGOROTH. Såväl bandets historia (spelningarna med djurkadaver på scen, ”Black Mass Krakow”, intervjufrågan med Gaahl som skrämmer skiten ur reportern, de interna stridigheterna) som bandets diskografi står ut som ett upp-och-ner-vänt krucifix i black metal-historien, och trots att bandet numera är Infernus skötebarn snarare än ett band så drar man inte ner den satanistiska volymkontrollen. Intervjuhaveriet i Close-Up Magazine #174 visar tydligt hur ointresserade man fortsätter vara av omvärldens liv och rörelse, och man kan som bisittare nästan få känslan av att Infernus och GORGOROTH ser oss övriga som insekter att betrakta som tidsfördriv snarare än likar.

Det är förstås en fantastisk grogrund för black metal, och med tanke på hur vansinnigt bra förra riktiga given ”Quantos Possunt Ad Satanitatem Trahunt” var så skapar det förstås höga förväntningar på ”Instinctus Bestialis”. Omslaget gör förstås sitt till, det är precis så där over the top som man förväntar sig (konceptet kommer från Inferno själv, och Jan Glans står för designen), och ska jag vara ärlig tycker jag att det är det kanske snyggaste omslaget hittills i år.

Musikaliskt är det dock inte lika galet eller farligt som omslaget utlovar.

Produktionen är klart okonventionell för att vara black metal, och betydligt mer organisk och dynamisk än man som många gånger är fallet. Det tycker jag är bra personligen, speciellt som nye sångaren Atterigner har en grövre och djupare stämma än exempelvis Gaahl eller Pest ståtade med. Då passar den här produktionen bättre. Dessutom är Tomas Asklund inte bara en finfin trummis, han verkar ha haft mer än ett finger med i spelet när det gäller produktionen, så även om GORGOROTH har lyft in lite gästspelande gitarrister för att spela partier så jämkas allt samman väldigt fint i ljudbilden. Med all önskvärd tydlighet framgår också att Inferno är en av samtidens bästa på att kamouflera ett klassiskt heavy metal- eller rock’n’roll-riff till black metal – när produktionen är så tydlig så är det inte sällan under skivans gång som man tänker snarare på IRON MAIDEN än på våldsverkare i liksminkning. Det funkar dock bra, lyssna på Come Night för att bra exempel på det.

Det stora problemet är snarast låtmaterialet.

Det håller inte riktigt hela vägen. Såklart finns här diaboliskt rensande och djävulsdyrkande i form av Radix Malorum och Dionysian Rite, och en allsångsdänga i black metal-form som skulle kunna ligga i vilken spellista som helst: Ad Ominpotens Aeterne Diabolus, men det finns också rätt svaga moment på skivan. Burn In His Light, exempelvis, och låtar som känns nästan banala i form av Rage och Kala Brahman. Kanske är det mina uppskruvade förväntningar och förhoppningar som spökar, men över åtta låtar så blir jag bara stundtals sådär hänförd som jag önskat. Speciellt efter ett par vändor, då den första spänningen har lagt sig. Då får man nöja sig med att med glädje sjunga hail Satan medan man stirrar på omslaget där man kan skymta djävulsfigurer och flygande demoner som bränner en byggnad och spetsar människor….

GORGOROTH ”Instinctus Bestialis” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *