Svenska rock’n’roll-tungviktarna GRAVEYARD är tillbaka efter sin (relativt korta) tid i limbo. Det är väl kanske inte helt oväntat egentligen eftersom man faktiskt inte kändes ”klara” när man deklarerade att det var dags att lägga ner vapnen, men likväl mycket trevligt. Det finns ju som bekant få band i världen (och enligt undertecknad inget i detta avlånga fantastiska musikland) som har det här gängets mörka sväng och känsla, och när de är som bäst så når de helt fantastiska höjder. Faktum kvarstår även efter ”Peace”, bandets femte album: det här bandet har fortfarande inte släppt en enda dålig låt. Det säger en del om man tänker på det. Med det sagt är såklart inte alla låtar rent guld, men man vet att det inte kommer att falla ur ramen även om det inte skulle vara det bästa bandet någonsin presterat. Som skiva är alltjämnt ”Hisingen Blues” höjdpunkten i bandets karriär, men det är skönt att se dem studsa tillbaka från (i sammanhanget) relaltivt svaga ”Innocence & Decadence”. Det här ligger – minst – på par med ”Lights Out”, och det med en något ljusare framtoning. Bandet är inte riktigt helt intakt sedan innan upp brottet, då trumpallen har fått nya skinkor på sig. Borta är Axel Sjöberg och in har Oskar Bergenhein kommit, något som i alla fall Rebellängeln inte märker av nämnvärt när man lyssnar på plattan. Kvar är ju fortfarande Truls Mörck (bas och sång), Joakim Nilsson (gitarr och sång) samt Jonathan Larocca-Lamm (gitarr), och bandet har ju samma sound som tidigare. Musikaliskt: en ny pusselbit som känns rätt lika, alltså.
Allra bäst är ju GRAVEYARD som bekant när de är tunga och i mellantempo. Singeln Please Don’t är väl bästa exemplet, och skivans starkaste spår i mitt tycke, även om den har bra sällskap av en gungande The Fox, en trippande Walk On, den drivna inledningen i It Ain’t Over Yet eller sköna Cold Love. Överlag så är det känslan som verkligen är stark med ”Peace”, alldeles oavsett om bandet vill ge omvärlden ett imaginärt långfinger och visa att man fortfarande är att räkna med, eller om man drar ner på tempot (See The Day är ett bra exempel) – och det känns alldeles självklart att ett band som liksom tömmer ur sig en sån här leverans inte var färdiga med scenen.
Tack och lov.
Gissningsvis kommer materialet från ”Peace” att integreras alldeles utmärkt i liverepertoaren, och inte bara fylla ut den utan verkligen berika innehållet och upplevelsen. Välkomna tillbaka, GRAVEYARD, även om ni aldrig var borta på riktigt..
GRAVEYARD ”Peace” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!