Recension: KVELERTAK ”Nattesferd”

Jag minns fortfarande första gången jag hörde – eller kanske snarare utsattes för – KVELERTAKs brutala häxblandning av black metal, rock’n’roll och punk. Reaktionen var nästan fysisk i sin intensitet och chock, det här var något helt nytt som klarade av att tilltala såväl hjärna som hjärta samtidigt, och jag var helt golvad. Debuten, den självbetitlade, satte sig som en vårkylning i en surgubbe och bandnamnet kanske aldrig varit mer passande: i rak översättning till svenska betyder det stryptag. Den efterföljande ”Meir” var okej, mer av samma sak men utan överraskningsmomentet för undertecknads del, och ganska snabbt förpassades den plattan till en ganska undanskymd tillvaro, enbart för att åter märkas i spellistor snarare än speltid för hela skivan. Dags så för den svåra tredje skivan, den där ett band relation med lyssnaren verkligen kan cementeras. KVELERTAK tar sig an uppgiften med ”Nattesferd”, nio spår i mer eller mindre samma anda som tidigare i karriären och vars utveckling snarast går åt det mer rockiga och lättlyssnade kommersiella om en enda trend ska noteras. Det är överlag bra tycker jag, jag gillar bandet bäst när man lyckas träffa den där magiska punkten mellan lättskrålad punkrock som passar sig på festivaler och intelligent rock’n’roll med driv, sväng och en gnutta överraskning i mixen. Det sker vid ett par tillfällen på ”Nattesferd”, men innan vi kommer dit ska vi starta från början – och det med en regelrätt käftsmäll.

Inledande Dendrofil For Yggdrasil har inte bara en tuff titel, den har också ett rent av sjuhelvetes mangeldriv i sig. Det är skivans hårdaste spår, och knappast en slump att det ligger som första låt. Alltid skrämmer det nån, liksom, eller ger intrycket av att KVELERTAK fortfarande är vilda och otämjda. Det går dock över rätt snabbt då man sedan kastar sig ut i 1985, ett helt givet singelspår och i kontrast till öppningen ett väldigt snällt spår. Kanske det snällaste bandet gjort till dags dato. Jag gillar låten, men kan tänka mig att det blir kontroverser hos bandets die hard fans. Titelspåret Nattesferd har ett bra gung och är lämpligt som just titelspår. Drivet vi pratar om i ingressen av den här recensionen infinner sig dock bäst i mitten av skivan, då vi får Svartmesse och framförallt Bronsegud (SSQ), där den sistnämnda är skivans starkaste spår och en sån där helt given livefavorit. Som gjord för att yla med i på sommarfestivelr, om ni förstår vad jag menar. Skivan avslutar med rätt trista Ondskapens Galakse, och en radda spår som är helt okej men liksom ändå aldrig griper tag på samma sätt som bandets lyckas med när man är som bäst. Bersekr, Heksebrann och Nekrodamus är alla av stuket ”bra”.

KVELERTAK är även fortsatt ett helt eget djur. Erlend Hjelmviks röst bär bandets galenskap på ett bra sätt, vidar Landa, Bjarte Lund Rolland och Maciek Ofstads gitarrspel är drivet och med sköna små detaljer, Kjetil Gjermundrød smiskar skinn med ett bra sväng och Marvin Nygaard levererar basgångar bra. Ändå känns det lite för egen del som om kurvan för min relation med KVELERTAK har planat ut lite. Det är inte längre fantastiskt och överväldigande. Det är inte längre nyskapande och sådär fascinerande som det var i början – kort sagt, förälskelsen har nog lagt sig lite. Från en himlastormande intensiv passion till en varmare, mer lågmäld varm ton. Jag gillar dem, men med lite mer måtta.

Betyget tar förstås avstamp i det. Detta är bra, och flera låtar kommer jag gladeligen att sjunga med i framöver. Är KVELERTAK ett band som du inte har koll på sen tidigare så kan effekten bli fullständigt annan, då kanske det här blir din start på en ny era, för bandet håller sin fana lika högt nu som vid debuten. ”Nattesferd” är en solid insats av KVELERTAK!

KVELERTAK ”Nattesferd” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.