Sista söndagstvekampen: BEHEMOTH vs NECROPHOBIC

Snart är det Midsommar, och Söndagskrönikorna och Tvekamperna lider mot sitt slut. Faktum är att detta är den sista Tvekampen på ett tag, kanske den allra sista under flaggen ”Söndagstvekamp”, det återstår att se. så hur firar vi det?

Genom en stenhård match!
Den här gången är det polska BEHEMOTH och svenska NECROPHOBIC som står i rampljuset.
Skivorna som ska få sig en omgång är valda med omsorg, och har faktiskt en hel del likheter. ”Demigod” och ”Hrimthursum” har båda omslag i blåaktiga toner, serverar svärtad dödsmetall, gavs ut av Regain Records och är av den sort att jag lyssnat helt vansinnigt mycket på.
De är dessutom inte helt långt från varandra i tidslinjen, ”Demigod” kom under hösten 2004 och ”Hrimthursum” under våren 2006.

Det går alltså ut på att undertecknad ställer två stycken enheter mot varandra. Oftast är det skivor, men det kan vara artister, skivsviter, liveinspelningar eller annat.
Därefter delas skivorna in i ett antal helt påhittade omgångar som skärskådas var för sig (exempelvis kommer omslaget att få en egen bedömning, bandets prestation osv) och ges ett betyg mellan 1 och 5, där 5 är högst.
I slutet summeras all poäng och vi får en vinnare av Tvekampen.
Det roligaste av allt är att jag – när jag börjar skiva – inte vet hur det kommer att sluta, och eftersom jag oftast ställer två spelare jag verkligen gillar mot varandra så är det inte alls ovanligt att jag faktiskt överraskas av resultatet.
I detta fall, med dessa två skivor, har jag ingen som helst aning om hur vi kommer att landa.
Jag älskar dem båda, och de har båda två varit hörnpelare i mitt liv och min musikaliska utveckling när det gäller extrem musik.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan att dessa två skivor har en plats i den musikaliska födan.
Det är förutsättningarna.
Det här är Tvekampen.

ROND 1 – Omslag & Förpackning
Blå och grå toner, tydliga uttryck för kaos och den mörka sidan av världen.
Dessa två album har snygga omslag tycker jag, och även om de i stil är ganska olika så tycker jag att de har en viktig sak gemensamt: de förmedlar en bild av vad man får musikaliskt. Dessutom innehåller bookleten allt man vill ha i form av texter och information.
”Demigod” har jag på en t-shirt med allroundtryck på hela tröjan, och jag gillar skarpt hela upplägget med omslaget och hur bandet sedan följer upp den känslan när man spelar låtarna live. Omslaget kommer från Tomasz ”Graal” Daniłowicz, och för min del är detta kanske inte en maxpoängare, men det är väldigt stilrent, snyggt och bra. En klar betygsfyra.
”Hrimthursum” porträtterar brinnande byggnader som vid första anblicken ser ut som en kyrka, men vid närmare studier är mer mer tveksamt om vad det egentligen är. Dessutom framträder detaljer, som ögonen i himlen samt den snygga kontrasten med delen av bilden som ligger i förgrunden, med de förtvinade och under vinter nedtyngda landskapet och personen i kåpa (på konvolutets baksida fortsätter också bilden, men med mindre detaljer). Det är Erik ”Tyrant” Gustafsson som står för omslagsmålningen, och även detta tycker jag är en ganska tydlig betygsfyra.

”Demigod” – 4
”Hrimthursum” – 4

ROND 2 – Inledning
Jag älskar gitarrplocket som tonas in och smyger igång öppningsspåret Sculptning The Throne Of Seth på Behemoths ”Demigod”. Det kittlar efter ryggraden när volymen höjs och jag bara VET att det kommer in trummor snart, trummor som förebådar att hela helvetet brakar lös. Inledningen på Demigod är faktiskt bland det svettigaste och bästa jag vet, förutom nämnda öppningsspår så får man den extremt fina titellåten (med sitt trumpet/horn-intro) samt dunderhiten Conquer All. Knappa 12 minuter absolut världsklass.
Tack för kaffet, liksom, och det finns bara ett betyg på en sån öppning.
Maximalt.

”Hrimthursum” smyger också lite i starten, med nästan helt instrumentala The Slaughter Of Baby Jesus. Den är ändå bara ett intro, och skivan i sig startar väl på riktigt med mycket starka Blinded By Lighy, Enlightened By Darkness (vilken titel!). Den är för mig sinnebilden av NECROPHOBIC, och innehåller just den där kombinationen av sväng och rens som jag nästan bara hittar hos det här bandet. Det är som om det liksom ”flyter” i svänget, på nåt skumt sätt. Öppningsdelen av skivan fullbordas av I Strike With Wrath och Age Of Chaos som tillsammans ger runt 19 minuter där jag oftast hoppar över introt ”Slaughter…”.
Det är riktigt bra, och som nämnts är Blinded… en av mina absoluta favoritlåtar i denna genre, ett sånt där spår jag ständigt återkommer till när jag väljer musik i min iPod.
Betyget får bli en stark fyra trots den låten, och beror på att dels är just introt lite trist – framförallt i längden, när man ska spela skivan för femtionde gången – och dessutom är de Strike.. och Age.. riktigt bra men inte världsklassbra.

”Demigod” – 5
”Hrimthursum” -4

ROND 3 – Mitten, centrum, fundamentet
Om det är viktigt med första intrycket så är den långsiktiga hållbarheten och den avgörande delen av hur ett helt album står sig med tiden mittsegmentet. Man kommer inte undan med en bra inledning om mitten av skivan är svag, och hamnar man där kan man liksom inte rädda situationen med en bättre avslutning – skivan i sig kommer obönhörligen att hamna i kategorin där man väljer enstaka låtar  till spellistor snarare än att jobba sig igenom ett helt album – och antagligen inte knipa placeringar på årsbästalistor och liknande.
Båda dessa skivor har ramstarka mittsegment, men i dessa fall är det faktiskt en aning anonyma om man jämför med inledningen och slutet, så att jag verkligen håller båda skivorna högt och anser att det är just helheter som bör lyssnas på från start till mål går nästan stick i stäv med mina egna tankar.
”Demigod” lanserar fyrlingen The Nephilim Rising, Towards Babylon, Slaves Shall Serve och Mysterius Coniunctionis (Hermanubis). Av dessa är ju Slaves Shall Serve det absoluta toppnumret, men jag vill påstå att resterande spår är bättre än vad man tror vid första tanken. 
Det är bara det att de liksom hamnar i skymundan eftersom det är andra låtar som spelats live och fått tid att glänsa från just den här skivan. Betyget är ändå 4:a, då jag hade behövt ännu ett spår i samma dignitet som Slaves.. för att kliva upp ett snäpp på skalan.

”Hrimthursum” svara med Bloodshed Eyes, The Crossing, Eternal Winter och Death Immaculate, ett block där egentligen inget spår sticker ut åt endera hållet. Inget av dessa spår är riktigt bäst på plattan, inget är dåligt. Bandet hamrar på, och man njuter hela vägen.
Betyget är en 4:a, men jag tycker att NECROPHOBICgör sin grej så bra att det dansar på mållinjen för ett högre betyg.
Ändå:

”Demigod” – 4
”Hrimthursum” – 4

ROND 4 – Avslutning. The Bitter End.
Hälften av syftet med en stark avslutning är ju att vilja få dig som lyssnare att tycka att detta var fan det bästa du hört sen du konfirmerades (tänk Karl-bertil Jonssons Julafton, om du vill hitta referensen), och trycka på ”play” en gång till.
Det gör båda skivorna bra, och ”Hrimthursum” lite bättre tack vare det majestätiska titelspåret som knyter ihop allt.

”Demigod” har en trio låtar som innehåller Xul (med gästsolo från Karl Sanders, Nile), Before The Æons Came (för övrigt byggd på poeten Algernon Charles Swinburnes verk) och avslutande långa och tynga The Reign Of Shemsu-Hor.
Det är bra, samtliga låter håller riktigt bra klass och jag veelar. 4? 5? 
Känslan är ändå att ”Hrimthursum” avslutar lite starkare, och jag vill att det ska avspegla sig i poängen.
4, således, eftersom det blir betyg 5 på den andra skivan.

”Hrimthursum” har fyra låtar i sitt avslutsmoment, förutom nämnda titelspåret som är sist av allt även Sithra Ahra, Serpents (Beneath The Forest Of The Dead) och Black Hate.
Jag gillar hela klabbet, tycker det flyter ihop så snyggt alltihop. Och så toppas det som sagt av vad som kan vara bästa låten på hela skivan (trots min kärlek för Blinded By LIght, Enlightened By Darkness) – titelspåret.
En första delseger för svenskarna, minsann!

”Demigod” – 4
”Hrimthursum” – 5

ROND 5 – Bandet. Spelemannaskapet.
Lyss noga nu, barn – det är så här man spelar trummor. 
Så skulle i alla fall budskapet kunnat bli om min gamla religiösa musiklärare KP i högstadiet hade tappat konceptet och istället lagt ”Demigod” på skivtallriken, för dra mig baklänges vilket spel han uppvisar på den skivan, den gode Zbigniew Robert ”Inferno” Promiński! 
Såväl användandet av cymbaler som baskaggar och pukor är nästan löjligt snabbt och precis, men det som verkligen står ut tycker jag är att mitt i allt rens, mitt i smiskandet och den fullständiga tornadon av slag som han presterar så lyckas karl’n – på något sätt – spela så det svänger, och dessutom lägga in små pikanta detaljer här och där.
Såna där som man märker när man kört den här skivan ett helt knippe varv i hörlurar.
Det är, för mig, trumspelet som verkligen sticker ut på ”Demigod” när det gäller hantverkskunnandet musikaliskt sett.
Man kan nästan glömma att resten av bandet levererar på toppnivå också.
Herrar Adam ”Nergal” Darski (sång, gitarr), Tomasz ”Orion” Wróblewski (bas) och Patryk Dominik ”Seth” Sztyber (gitarr) är som en väloljad maskin, och oavsett om det handlar om att häva ur sig riff eller gitarrsolon, eller lägga fundament med basen så tar man sig an uppgiften med yttersta bravur.
Det ligger många timmar övning bakom insatsen som är ”Demigod”, och det är bara att tacka och ta emot för att man får ta del av resultatet.

På den nivå är inte spelskickligheten i NECROPHOBIC, och en skiva som ”Hrimthursum” vilar mer på känslan, svänget och helheten är detaljer i hur man hanterar sina instrument.
Förstå mig rätt – man gör inget fel, och jag är full av beundran över hur Tobias Sidegård (sång, bas), Joakim Sterner (trummor) och Sebastian Ramstedt & Johan Bergebäck (båda gitarr) tar sig an uppgiften och verkligen gjuter sin själ och lägger sitt hjärta i insatsen.
Det är snyggt, det är läckert framfört och det är bra.
Det räcker med lätthet till betyget 4!

”Demigod” – 5
”Hrimthursum” – 4

ROND 6 – Frontmännen
Jag har sett BEHEMOTH och Nergal live ett knippe gånger, och han är ju helt makalös i sin roll på scen. Jag har enbart sett Sidegård fronta NECROPHOBIC en enda gång (och ärligt, han är ju inte kvar i bandet längre…), och även om han försöker leda sina trupper efter bästa förmåga så är han inte samma fullblodsproffs som Nergal (vilket man inte ska skämmas över, det är inte många som faktiskt når upp till polackens kapacitet live).
Allt det spelar ingen som helst roll i denna rond, för även om det är svårt så ska jag försöka att helt enkelt strunta i hur de två frontmännen för sig på scen och enbart försöka isolera deras insatser på respektive skiva – det är ju trots allt ”Demigod” och ”Hrimthursum” som står rättegång här, inte bandets eller frontmännens förmågor vid andra tillfällen.
Det är bra för svenska Sidegård, för jag tycker att han gör en mycket inspirerad och balanserad insats på ”Hrimthursum”. Det ryts, det skriks, det sjungs om vartannat – och alltid och hela tiden på ett sätt som passar väl vid just det tillfället.
Kort sagt tycker jag att han klarar av att få maximalt ur resurserna han förfogar över.

Nergal kör mindre finlir och mer brutal kraft, och han drar det reglaget så långt i botten att han på rent ursinne klarar att fånga lyssnaren och få mig som åhörare att fascineras och imponeras över insatsen. Där Sidegård spelar med mer variation så tycker jag att Nergal når samma slutresultat med råstyrka. Det Hulk kan ta på kan Hulk slå på. Det Hulk kan slå på kan Hulk döda. Typ.

På det hela taget är nog de båda sångarna/growlarna en stor anledning till att jag håller dessa båda skivor så högt, och jag är svag för både insatserna även om jag tycker att de använder lite olika metoder för att övertyga. I min värld är det ändå tal om dubbla maxpoäng!

”Demigod” – 5
”Hrimthursum” – 5

ROND 7 – Produktion
Ärligt talat – för mig är produktionen oerhört viktig när vi talar om extremmetal. Många är de skivor som nog egentligen är bra drunknar i en ljudbild som är för dålig för att jag ska kunna ta den till mig.
Jag vill kunna höra de olika instrumenten och detaljerna även om det är ett helvetiskt inferno som pågår. Och kunna lyssna på skivan flera gånger i sträck utan att det känns som om jag stoppat huvudet i en torktumlare full med grus.
I dessa fall tycker jag att båda skivorna lyckas ganska bra. 
”Demigod”  (producerad av frontmannen Nergal som står för i stort sett alla moment)) har en lite torrare och mer steril produktion än den ganska varma och organiska ”Hrimthursum” (där bandet själva producerat, men tagit hjälp av Fredrik Folkare för mixning (vilket i sig är lite kul, eftersom Fredrik numera är medlem i bandet) och Peter In De Betou för mastering) , men i båda fallen lyckas man uppnå ett gott resultat som passar väl till den musik som presenteras.
Detaljer så som hornet som inleder titellåten på ”Demigod” eller barnaskriket i introt ”The Slaughter Of Baby Jesus” fungerar som kryddning utan att tillåtas ta överhanden.
Det är ständigt musiken som står i centrum.
Och den är tydlig, distinkt och med mekanisk precision framhamrad när det gäller polackernas skiva, ett sätt som passar bandets exakta sätt att spela väldigt bra.
Det går att njuta av såväl gitarriff som trumspel utan att man tappar bort basen som fundament, med andra ord precis som jag tycker att en skiva svärtad döds ska låta.
Svenskarna har en varmare ton i sin produktion, ironiskt nog med tanke på temat och titlarna om kyla, vinter och död. Det fungerar dock mycket bra, speciellt eftersom jag tycker att ”Hrimthursum” vilar mer på känsla och sväng än på rent rensande.
Ändå får ingen av skivorna maximalt poängutslag, och det beror helt enkelt på att de faktiskt kunde varit ännu bättre.
Mer dynamiska, med mer djup, vilket kanske främst framkommer om man lyssnar fokuserat på skivorna på en stereo som verkligen klarar att ta fram djup i en ljudbild.
Det blir oavgjort i denna rond!

”Demigod” – 4
”Hrimthursum” – 4

ROND 8 – Topp 3
…varje gång det ska skrivas en Tvekamp så undrar jag lite vilken typ av kategorier de olika ronderna kommer att bli. Det finns några fasta och relativt enkelt framvaskade sådana, så som de första fyra (omslag, inledning, mitt och slut av skivan), men i övrigt är det lite flytande och beror på dagsform och smak. Dessutom tillhör det vanligheterna att ett sådant här inlägg skrivs i flera omgångar, dvs att undertecknad plitar lite med det lite då och då innan det är klart (just den här texten i rond 8 är skriven sista veckan i november, om du undrar…), och den här gången ska vi ha med en kategori som vi inte haft förr i samband med Tvekamper. Tror jag, jag minns faktiskt inte exakt.
Vi ska kika på de 3 bästa låtarna på varje skiva, och ställa dem mot varandra. Vi ska också dela ut poäng till samtliga dessa tre låtar, så maxpoängen på denna rond är alltså svindlande 15 poäng. Det ger dessutom en bra möjlighet för er läsare att gå bananas över vilka låtar jag har valt som Topp 3 från respektive skiva…
”Demigod” topp 3:

  • Demigod. Fantastisk titellåt, och jag är så svag för det där hornet som inleder låten. Det ger mig faktiskt rysningar varenda gång, och för mig är det så här man skriver och bygger ett titelspår. Det råder liksom ingen tvekan om att det är maximalt betyg.
  • Conquer All. Riffet. Det där gitarriffet. Det är helt magiskt, och egentligen sammanfattar den här låten det mesta med BEHEMOTH  för min del. Det är hårt, det är tungt, det smiskas trummskinn och ändå lyckas man hitta en gyllene väg som gör att det är melodi och sväng mitt i infernot. Max? Såklart!
  • Sculpting The Throne Of Seth. Nä, jag väljer inte Slaves Shall Serve, en låt som visserligen är bra men som ändå mest hamrar på med lika mycket finess som Hulken. Då gillar jag inledande Sculpting… bättre, speciellt med detaljen av hur den startar med gitarrplocket som tidigare nämnts, och de sköna associationer det ger mig. Förväntan. Spänning. Lycka inför vad som komma skall. Bra som fasen, men i ett sånt här sammanhang krävs förstås absolut världsklass för att man ska dra hem maxpoängen. Hårda bud, och det gör att jag nöjer mig med betyget 4:a på denna den tredje låten.

Sammantaget skulle alltså poängen på ”Demigod” motsvara 5+5+4, dvs 14 poäng.
Samma hårda bedömning gäller även för ”Hrimthursum”, en skiva som om man tittar på de bästa tre spåren har två helt givna, medan den tredje faktiskt – i en sån här omgång – är en aning svårare att vaska fram…!
”Hrimthursum” topp 3:

  • Blinded By Light, Enlightened By Darkness. Förstås. Essensen av bandets svängande driv, där både refräng och vers sitter som en iskall IPA till en varm sommargrillning en ledig lördag. Hej maximala fem poäng!
  • Hrimthursum. Lika bra, om inte bättre, är titelspåret som avslutar skivan. Kanske är det en extra krydda, det där att man placerat låten sist och som avslutning, men jag tycker att det ger ett bestående intryck för hela skivan. Även i det här fallet kan man konstatera att det ju är såhär man snickrar ihop ett titelspår!
  • …och sist och i sammanhanget minst: Age Of Chaos. Det är ganska tydligt, tycker jag, att när man plockar ut de tre främsta spåren så är en av skivans styrkor att den är väldigt jämn om man bortser från de två topparna. Det gör å ena sidan att skivan är kanonbra, medan det kanske blir lite låga toppar totalt sett. För att sen dessutom inte helt göra bort mig avseende vad jag skrivit och betygsatt i rond 2-4 ovan så delar jag dessutom ut en trea på den här låten, med samma stränga krav och filter som gäller för sista spåret i BEHEMOTHs topp 3.

Så, ska vi summera vinterplattan ”Hrimthursum” som blir det följdaktligen 5+5+3 = 13 poäng. En aning lägre, och det känns faktiskt logiskt. Skulle man däremot ge poäng per låt så vete fasen, utan att orka gå in noggrannare på det så är min känsla att polackerna har djupare dalar på sin platta….

”Demigod” – 14
”Hrimthursum” – 13

ROND 9 – Känslan. Fingerspitzgefühl. 
I vanliga fall kanske det är fler ronder än 9, det brukar i alla fall bli tvåsiffrigt antal, men inte denna gång. Den föregående (rond 8, för den som inte kan räkna baklänges) var så lång och resulterade i så mycket poäng att jag helt enkelt inte orkar mer.
Dags att avsluta, och det görs med den godtyckliga ronden som byggs på min känsla för skivan. Fingertoppskänslan. Hur den landar i magen.
Har du orkat läsa så här långt så fattar du dessutom att jag verkligen gillar dem båda, men att det är av lite anledningar.
”Demigod” är lite av min väg in i extremmetall generellt och BEHEMOTHs sådan i synnerhet.
Det är en skiva som liksom bröt barriärerna för min del, fullständigt, och en av de första rsådana som verkligen verkligen tog sig in i mitt hjärta. Det känns ibland som om jag kan varenda trumslag, refräng och riff på plattan, och att lyssna på den är lite som det där med första kärleken. 
Den är speciell.
”Hrimthursum” håller jag oerhört högt av andra anledningar. 
Svänget. Det där ridet som nästan bara NECROPHOBIC kan få till.
Och konceptet. Det kom dessutom i en tid när jag verkligen behövde begrava mig i svart och kall musik, strax efter min skilsmässa, och därför har den liksom nästlat sig in under huden och lagt sig tillrätta på ett sätt som bara musik kan göra.
Det är egentligen inte mycket att bråka om, i något av fallen…

”Demigod” – 5
”Hrimthursum” – 5

SAMMANFATTNING
Okej. Ska vi räkna då? Denna Tvekamp är skriven i flera intervaller, och jag har när denna del av texten skrivs, inte den blekaste om hur slutet kommer att te sig. Ska jag gissa så kanske ”Demigod” har en liten fördel, men det borde vara riktigt jämnt.
Så.
Adderat blir det..

”Demigod” – 50
”Hrimthursum” – 48

Ja, inte så illa gissat va? 
Seger för polska BEHEMOTH och skivan ”Demigod”, men det var tajt.
Speglar nog ganska bra hur jag håller dessa skivor.
Extra roligt är det ju att de båda släppt skivor i stort sett samtidigt runt 2013/2014 med, där NECROPHOBIC denna gång hann lite lite före med ”Womb Of Lilithu” eftersom BEHEMOTH sköt upp ”The Satanist” till efter årsskiftet.

Återstår snart bara att lägga in sillen och kyla nubben… snart är sommaren här på riktigt!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.