Recension: LAMB OF GOD ”VII: Sturm Und Drang”

Jänkarna LAMB OF GOD är veteraner numera. Flertalet plattor i bagaget, turnéer världen runt under bältet och ett högt anseende överlag. Förra given ”Resolution” var i sammanhanget ett sömnpiller, och sedan dess har främst bandets sångare Randy Blythe haft en tuff resa. I samband med en planerad spelning i Tjeckien greps han av polis som misstänkt för vållande av ett fans död (läs här i Gaffa för en bra sammanfattning) och spenderade totalt en månad i fängelse i den gamla öststaten innan åtalet lades ned. Sångaren hanterar det med att släppa biografin ”Dark Days”, och även om bandet säger att den där upplevelsen inte finns med på sjunde plattan ”VII: Sturm Und Drang” (ja, eller egentligen åttonde om man räknar in bandets förlaga BURN THE PRIEST..) så har jag svårt att köpa det fullt ut.

Som namnet antyder så är det här en skiva full av storm och längtan, en tid av brytning, och att bandet är så pass vitalt och vågar ta ut svängarna och leverera så pass varierat material i tempo och sång (det dyker faktiskt upp en aning ren sång på den här skivan!) känns liksom som mer än en tillfällighet. Visst, det är inte sångaren Blythe som skriver riff eller smiskar skinn i LAMB OF GOD så hans personliga upplevelse kanske inte finns närvarande musikaliskt, men händelsen med alla dess risker och potentiella efterspel måste ha påverkat bandet som helhet.

Inte för att jag klagar.

Herrar Willie Adler och Mark Morton (gitarr) bänder strängar och levererar riff som det är lika sannolikt att du headbangar vilt till som att du utbrister i lite spontan yster ringdans, allt mot en svängande blytung bakgrund signerad basisten John Campbell och trummisen Chris Adler. Randy Blythe är lika förbannad som vanligt, men den här gången är det stundtals nästan med lite finess. Kort sagt, det här är ett styrkebesked av Virginiasönerna. Låtmaterialet är genomgående starkt, och just variationen gör att skivan som helhet tål att gå på repeat. Inledande stormen Still Echoes och Erase This får snabbt kontraster i 512 och Embers. Den låt som kanske bästa sammanfattar hur LAMB OF GOD levererar är nog ändå Overlord, då den startar rätt harmoniskt och lugnt och slutar i en form av sväng som är direkt hälsovådligt att ta del av om man kör bil eller liknande. Skivans styrka är dess jämnhet, och när undertecknad ska försöka summera vilka låtar som är personliga favoriter så inser jag att det är bra knepigt. Nästan alla spår finns med i diskussionen.

Betyget från Rebellängeln blir en solid fyra. Det här är musik som passar alldeles utmärkt att lyfta skrot eller pusha sig det där lilla extra till, då LAMB OF GOD trampar gasen i botten från start och sedan bjuder på en högkvalitativ och varierad resa från start till mål. Det enda man kan säga är att du egentligen inte behöver köpa deluxe-paketet då bonusspoåren Wine & Piss samt Nightmare Seeker (The Little Red House) visserligen är okej…men inget att slänga extra stål på. Ta den vanliga versionen. Men… köp plattan!

LAMB OF GOD ”VII: Sturm Und Drang” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.