Recension: LUCIFER ”Lucifer I”

Bakom det enfärgade, irriterande 80-talsgröna omslaget med den guldsnirkliga texten döljer sig LUCIFER, ett band bestående av Johanna Sadonis (tidigare i THE OATH) på sång, Gary Jennings på gitarr, Dino Gollnick på bas och Andrew Prestridge på trummor, och man spelar något man själva kallar ”heavy magic rock”. Det ska man inte låta sig luras av, för det är ganska lite ”rock” på debutskivan (finurligt döpt till nummer 1). Däremot finns det en hel drös med doomiga och krossartunga låtar som snarare hämtar sin näring från band som BLACK SABBATH, CANDLEMASS och dylika giganter än vad de sneglar mot några av alla akter som rör sig i någon form av ”ockult rock’n’roll”-genre (läs THE DEVIL’S BLOOD, JEX THOOTH eller för all del populära GHOST). Åtta låtar presenteras, och har du inställningen att det här är doom och inget annat så kan du ge dig på titlar som Abracadabra, Sabbath och A Grave For Each One Of Us med rätt förutsättningar.

Precis som i sitt tidigare band THE OATH så sjunger Johanna Sadonis bra, men i det här fallet är det inte alltid som faller helt väl ut. Eller, rättare sagt, låtmaterialet håller inte hela vägen, och stundtals innebär det att det snarare blir en aning gnälligt, istället för stämningsfullt och otäckt. Det gäller såväl i vissa hela låtar (faller från fina Izrael – med en av skivans starkaste refränger – till riktigt svaga och tråkiga Sabbath är ett bra exempel) som faktiskt under vissa spår (där Morning Star är ett bra exempel på en låt som är bra endast fläckvis). Allra bäst är starten på skivan, Abracadabra är en habil låt och andralåten Purple Pyramid är skivans fullträff. Där och då hittar bandet sin absoluta formtopp, och lyckas kombinera såväl tyngd, stämnings som sväng.

Det är dock ganska ovanligt. Oftast är man antingen, eller stämningsfull, och….ja, väldigt sällan svängig. Måhända kände bandet verkligen att de skapade något unikt och magiskt när de spelade in, eller så är det bara en gimmick. Någon större magi vilar dock inte över debutskivan tyvärr, mer än bara ytterst sporadiskt. Jag har under mina lyssningar rätt svårt att skaka av mig känslan av att det här är en mer lättillgänglig (och mindre intressant) version av exempelvis THE WOUNDED KINGS, eller för den delen WINDHAND om man ska röra sig bland aktiva och modernare band. Mot de gamla storheterna står man sig än blekare, men det gör å andra sidan de flesta så det är kanske inte så mycket att orda om.

Skivans titel antyder att det kommer uppföljare, döpta numeriskt. Det ska en hel del till för att jag ska följa LUCIFER på den resan, då debuten och dess uttryck helt enkelt är för slätstruket för att fånga och bibehålla min uppmärksamhet i dagens extremt hårda konkurrens. Man ska ju aldrig säga aldrig dock, och kanske får jag stå med långnäsan och skrapa med foten om ett par år när bandet vidareutvecklar det som stundtals glänser på den här skivan, och levererar åtta spår av samma kvalitet som Purple Pyramid. Den låten är i alla fall så bra att den ensam skulle räcka för att säkra åtminstone ett godkänt betyg…

LUCIFER ”Lucifer I” = 2/5. Godkänt. För fans och samlare

1 reaktion på ”Recension: LUCIFER ”Lucifer I””

  1. Pingback: Recension PARADISE LOST, Debaser Strand 15/11 | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.