Såhär ser den alltså ut, årets antagligen bästa och mest intressanta skiva så här långt. Ändå är det ”bara” en stark betygsfyra som delas ut…. varför? Det ska den här recensionen försöka bena ut. Häng med!
Tyska duon (ja, duon, det är bara två snubbar i bandet som består av gitarristen/sångaren Hanno Klähnhardt samt trummisen Erinc Sakaraya) är en urkraft i sig själva. De följer inga lagar, inga trender och gör musik som kommer från hjärtat och gör dem själva glada. Mixen av alla deras influenser gör att de låter som prick inget annat, och i en enda häxkittel av musik blandar de rock, sludge och black metal på ett sätt som bara kan beskrivas som MANTAR. Även om jag hört allehanda olika varianter ”som DANKO JONES korsat med MAYHEM”, eller ”svärtad sludge”, så kan är det hela något så ovanligt som ett unikt sound. Det var tydligt på debuten, det är än tydligare på uppföljaren ”Ode To The Flame”. Bästa exemplet? Kanske refrängen på fullkomligt magiska Era Borealis, som stampas fram i en mix av punk och tyska textstrofer och svettig rock’n’roll och black metal som sätter ett riktigt grisflin i nyllet på alla oss som sett bandet live. Jag har peppat för just ”Ode To The Flame” ett bra tag nu, och trots att det är en debut på storbolag, bandet har ett unikt sound och man dessutom klarar av att inte bara leva upp till allt live utan även överträffa sig själva så finner jag att MANTAR tycks fortsätta vara relativt anonyma. Blygsamma storlekar på festivalaffischer (du missar dem väl inte i Gefle i sommar?), och relativt korta sparsmakade intervjuer i våra stora svenska rocktidningar Sweden Rock Magazine och Close-Up Magazine. Det är faktiskt en gåta, och vi får hoppas att fler får upp ögonen för bandet.
Nåväl. ”Ode To The Flame” då. Titeln kommer från bandet själva, och är en hyllning till lågornas förstörande kraft, lite av en nickning tillbaka till debuten ”Death By Burning” (plats nummer 7 på årsbästalistan 2014). I konvolutet hittar man följande text: ”born and raised in a winter’s haze living and dying with your sword ablaze. This is the ode to the flame killing in its name this is beyond a wa, forever domination”. Sug på den ett tag, och inse att det är allt som finns. inga texter på låtarna, inga namn på vilka som är MANTAR – bara en enorm önskan om alltings förgörelse.
Låtarna äro 10 till antalet, från inledande Carnal Rising och Praise The Plague till avslutande Schwanenstein och Sundowning. Inga låtar är dåliga, och bäst är det ungefär i mitten när man nämnda Era Borealis och det som väl får anses vara titelspåret men är döpt till The Hint, där man får just den sjungna hyllningen till lågan. I prick varenda låt är MANTAR giftiga som fan, och lever ut sin kreativitet. Bra produktion, bra spel, och… prick allt är som en naturlig fortsättning av just ”Death By Burning”. Det betyder också att de fantastiska ögonblicken faktiskt är de man minns och de som överskuggar nästan allt annat. Bandet håller verkligen på att bygga sig en helt makalös liverepertoar, och det kommer vara rätt många låtar från ”Ode To The Flame” som får samsas med tidigare klassiker som exempelvis Astral Kannibal. Men vet ni vad?
Känsla är att MANTAR har ännu mer i sig. Mycket mer. Som om de liksom bara håller på att värma upp, och släpper mer eller mindre allt de skriver och skapar. Det här är en stark fyra, som helhet är skivan antagligen starkare än ”Death By Burning” (som ju alltså knep sjundeplatsen på det årets topplista, sug på den… även om den hade ett överraskningsmoment som inte den här skivan har så snackar vi alltså ren och brutal kvalitet) och kommer garanterat finnas högt upp i min summering av 2016.
Lik förbannat är jag säker på att det finns enorma klassiker runt hörnet för den här duon. De håller på att skapa, karva, snickra ihop ett monument till elden som vi så småningom kommer att hylla i decennier, och det här är uppvärningen.
Det är egentligen helt galet, och trotsar alla lagar. men så bryr sig MANTAR inte ett skit om sånt heller…
MANTAR ”Ode To The Flame” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!