Recension: METALLICA ”Hardwired… To Self-Destruct”

Jaha det här trodde jag ju inte jag skulle skriva efter år 2000 )typ), men.. METALLICAs nya är ju riktigt bra?! ”Hardwired…To Self-Destruct” är inte bara vit och har prickar i sin titel för att påminna om klassikern och Rebellängelfavoriten ”…And Justice For All”, den har även – och kanske framförallt – själ. Hjärta. En vilja att faktiskt inte bara stoppa långfingret i stjärten på sina fans och ta pengarna. ”Hardwired… To Self-Destruct” må vara en aning lång (vi återkommer till det), men baske mig om det inte innehåller de finaste stunderna som bandet producerat i modern tid, så att säga. Det är faktiskt så att man stundtals glömmer detta samtida och moderna METALLICA som mest har tyckts famla runt och göra bort sig de senaste tio åren eller så, och bara kommer det helt brutalt bra och fantastiska bandet som för alltid förändrade hårdrocksvärlden!

Ska vi börja med ”det avhuggna älghuvudet på bordet” som alla ser men som kanske är lite obehagligt att prata om? Så det kommer ur världen?

”Hardwired… To Self-Destruct”  är ett dubbelalbum. Det borde det inte vara. Alla fattar det, och det är synd att det inte finns en producent eller annan person i bandets närhet som kan förklara det för dem, och rensa ur material som helt enkelt inte håller måttet och får dem att gå på tomgång. Greg Fidelman har samproducerat med Hetfield och Ulrich, och ed tanke på vad de tagit med på skivan kan man ju undra hur mycket skräp de slängt..? Låtar som Now That We’re Dead, Dream No More samt sövande trista Am I Savage? och Murder One där bandet släpper fram sitt allra tristaste jag och upprepar alla låtar de redan haft med på ”Load”/”Reload”/”Offload”/”Maxload” och vad de nu heter. Alla fattar det, det vore faktiskt ett under om inte bandet själva kände att ”ja, va fan – vi kanske skulle gjort en singelplatta”.

För att nu ta det goda.

Spår som Atlas, Rise!, fantastiska Halo On Fire, avslutande hårda Spit Out The Bone och snärtiga Hardwired är möjligen på par med det bästa bandet presterat, och det säger förstås en del. Fan, till och med Lars Ulrich tycks ju lira i takt och med rätt driv på den här plattan, och adderar man att herr Hetfield stundtals junger bättre än någonsin, att Kirk Hammet leder med hjärta och känsla samt att Rob Trujillo tycks ha vuxit in i METALLICA-kostymen på riktigt nu så inser man att… jävlar. Det här är ljusår från magplasket med ”LuLu”. Det här är så mycket mer på riktigt än förra – rätt tröga och kolossala – ”Death Magnetic”. Det här är fantastiskt mycket mer intressant och mångfacetterat än ”Load” och ”ReLoad” (jodå, jag ve egentligen vad de heter, jag bara raljerade för att ta billiga poäng och lyfta fram en tanke tidigare). Det är faktiskt det bästa bandet släppt sen den självbetitlade svarta plattan 1991. 25 år, alltså. Det bästa på 25 år. Och ändå… det hade alltså kunnat vara ännu bättre. Resultatet av en skivas kvalité är INTE dess totala speltid som SLAYER lärde oss med ”Reign In Blood”, det är att skivan innehåller ”just killers, no fillers”. Den här plattan hade lätt kunnat nå dit om det kapat dödköttet , så det är rätt imponerande – och oväntat! – att helheten ändå känns som en solid betygsfyra, eller hur?

METALLICA ”Hardwired… To Self -Destruct” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

4 reaktioner på ”Recension: METALLICA ”Hardwired… To Self-Destruct””

  1. Ja, less is more. Något som de flesta vet och Metallica verkligen borde veta och anamma med tanke på vilken rutin de ligger inne med. Får se om jag kanske kollar in den här skivan någon dag eftersom jag en gång i tiden älskade Metallica.

    Men den viktigaste frågan kvarstår: när kommer Anciients-recensionen? 😉

    1. Jaaa du. Bra fråga. Grejen är den, jag har kanske 20 varv med den. Eller 30. Och jag är ändå inte riktigt redo att sätta ner fötterna!

  2. 3 år efter släppet av denna skiva vågade jag mig på den och .. nä.. de låter exakt som något hämtat från Load.
    Hela skivan.. de är ju för bedrövligt.. usch! Lars spelar lika svängigt som en stelopererad stekpanna. gitarrsolona är som hämtat ur en komposthög och hetfield sjunger förvisso.. men om vad?! Repetitivt, enformigt och blaj.. nä Metallica är inget för mig.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *