Det sista Tipset för i år (jajamen, som vanligt blir det ett litet uppehåll över jul och nyår innan serien återkommer i januari!) är en riktig pärla. Trots att detta är dne sjunde given med bandet så är nog NIGHTINGALE lite av ett doldisband misstänker jag, och ska man extremt kort och enkelt beskriva dem så skulle jag säga att det låter lite som ett mjukare WITHERSCAPE.
Ja, det bygger förstås på att du har hört WITHERSCAPE… har du inte det så kanske ”melodisk hårdrock med lite inslag av progressiva element samt bra låtar” kan vara mer passande? Omslaget kröns av en etikett som säger att ”Retribution” passar fans av MARILLION, ARENA, RUSH, THRESHOLD, THE MISSION eller OPETH.
Jag vet inte jag, men det kanske stämmer?
Själv är jag lite tveksam till flera av de där banden. RUSH har jag ju liksom försökt gilla, men det vill sig inte riktigt. MARILLION har jag aldrig fallit för, och jag och sentida OPETH kommer ju inte helt otvunget överens, men det här gillar jag skarpt.
Det är lite som en tvärtom-rekommendation i mitt fall, alltså.
Men det ska vi inte låta lägga rabarber på en bra skiva och ett riktigt bra tips så här inför jul och nyår (och årsbästalistor!).
Bandet är inga purunga grabbar direkt, och har dubbelt Swanö, Dag och den kanske mest kände medlemmen Dan, i rollerna som gitarrister och sångare. Det är Dan Swanö (monsterproducenten, före detta EDGE OF SANITY, BLOODBATH och det mesta samt nuvarande WITHERSCAPE-kändisen) som märks mest. Han har producerat, han sjunger, han känns väldigt central. Och det är ju bra, förstås! Sällskap har Swanöarna av Erik Oskarsson på bas och Tom Björn på trummor, och på bilderna ser de ut som lite av ett ”medelålders-EUROPE” tycker jag. På ett charmigt sätt.
Skivan startar rent av urstarkt. Trion On Stolen Wings, Lucifer’s Lament (en av skivans absolut starkaste spår som verkligen kombinerar det progressiva med det bakåtlutade soundet som NIGHTINGALE levererar) och Chasing The Storm Away (med sitt sköna avslappnade sväng) är pur glädje att sätta i sig.
Fortsättningen är mer av samma vara. Spår som Warriors Of The Dawn, Divided I Fall, Forevermore och The Voyage Of Endurance är mer av bandets lite sällsamma mix av nästan AOR och progressiv hårdrock. Man njuter skivan igenom, och trots att detta är det elfte albumet så har jag inte hört de första tio. Undrar hur den här står sig i jämförelse mot bandets övriga diskografi, kan man fråga sig? Det lär vara bra, med tanke på den verkligt höga kvalitet man håller här.
Kort sagt – vi avslutar Rebellängeln Tipsar höstsäsongen 2016 på ett synnerligen mysigt och nästan lite gosigt sätt, utan att tumma en enda millimeter på kravet om att dte ska vara riktigt bra skivor som presenteras. NIGHTINGALE och deras ”Retribution” är fantastisk musik rakt igenom. Kolla in skivan omedelbums!