Recension: OMNIUM GATHERUM ”Grey Heavens”

Finska OMNIUM GATHERUM har precis släppt sin sjunde giv sedan debuten 2003, ”Grey Heavens”. Jag skulle vilja skriva att den låter precis som de andra (eller, jag har i ärlighetens namn bara haft koll på dem i samband med de tre senaste och ska npog inte uttala mig om tiden innan dess) och att det är en skiva du kan roa dig med i brist på annat…. men det vore lögn. Visst, jag har under alla de här varven med plattan haft den där gnagande känslan av att jag faktiskt återkommer till skivan delvis för att jag inte riktigt orkar ta mig an så mycket annat, och samtidigt går och inväntar andra släpp som kommer att konkurrera ut ”Grey Heavens” i speltid. MEN. Jag har återkommit till den. Om och om igen, och det är nästan som om fingrarna letar upp den automatiskt den här senaste tiden. Dessutom går det inte riktigt att snacka bort att bandet tagit ett steg framåt när det gäller att spika ihop sina låtbyggen, så det där med att det är mer av samma är en ren lögn. Faktum är: ska du börja leta dig in i OMNIUM GATHERUM någonstans så är nog ”Grey Heavens” en alldeles utmärkt startpunkt.

Den sex man starka orkestern består kan nästan beskrivas som ett finskt IN FLAMES (inte helt, men stundtals – singeln Skylines låter stundtals så mycket Only For The Weak att man hajjar till, och man har ett liknande sätt att närma sig låtarna överlag. Utan att kopiera helt ska ändå sägas!), men kanske inte med samma spetskompetens. Jukka Pelkonens röst är okej men inte exceptionell, Joonas Koto som står för gitarr och ren sång levererar tillsammans med den andra gitarristen Markus Vanhala ett bra samspel och snygga slingpor, riff och solon – men igen. Inget exceptionellt. Erkki Silvennoinen spelar bas helt integrerat med låtarna men märks knappt. Kanske är det Jarmo Pikka på trummor och Aapo Koivisto på keyboard som glänser mest då de båda levererar stora och snygga insatser, men ändå är känslan överlag: det här är ett band där summan blir betydligt större än alla lösa bitar tillsammans. Det är när man kommer ihop i spår som Frontiers, nämnda Skylines, These Grey Heavens, Majesty And Silence, Rejuvenate! eller Foundations (med skivans kanske läckraste refräng) som magin händer. Det är då det klickar.

”Grey Heavens” är stundtals löjligt snygg. Produktionen är oklanderlig, detaljerna slipade så att inget skaver eller sticker ut eller stör. Det i sig stör mig lite, speciellt i långa loppet. Skivan är liksom för genomarbetad, om det säger något? Man vaggas tryggt i snygga melodier och bra låtar hela tiden, men med en känsla av att djupet saknas. Att det där lilla speciella som gör att man vill återkomma till skivan år ut och år in saknas. Och ÄNDÅ SPELAR JAG DEN OM OCH OM IGEN. Det sammanfattar otroligt väl hur jag tänker om plattan, där en logisk analys och känslan säger en sak men handlingen säger en helt annan. och jag tycks inte kunna bestämma min egen handling.

Helt klart ska det bli spännande att se hur OMNIUM GATHERUM ”Grey Heaven” utvecklar sitt förhållande till mig under året, om den behåller pole position när det gäller att tvinga till sig speltid utan att jag hade tänkt det, eller om greppet släpper lite. Betyget kan i alla fall inte bli så mycket annat än 4 som det ser ut nu, fast jag knappt fattar hur det gick till…?!

OMNIUM GATHERUM ”Grey Heavens” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.