Recension: PALACE OF THE KING ”Valles Marineris”

Okej, låt oss enkelt konstatera detta: Australiensiska PALACE OF THE KING är verkligen ett band att hålla koll på om man gillar svängig rock’n’roll och hårdrock som kommer ur bluesens och det melodiska 70-talets mylla. Debuten ”White Bird/Burn The Sky” var en stundtals briljant platta, men rätt ojämn i sin karaktär, som trots ojämnheten, vilket ändå till slut – lite mot alla odds – räckte för att precis pressa sig in på Topp 50-bästalistan från 2015 då den växte över tid. Nu, bara ett år senare ungefär, kommer uppföljaren ”Valles Marineris”, och det är helt fascinerande vilka steg bandet tagit. Där det tidigare kanske fanns en liten osäkerhet och en tendens att hålla sig till det säkra så rör sig bandet med samma självklara självförtroendet hos vilken hormonstinn tonårspojke som helst. The swagger, som det engelska uttrycket låter, är helt magiskt. Roligast av allt är att man trots den uppenbara kvalitetsökningen och förbättrade lägstanivån fortfarande håller en stundtals hissnande hög högstanivå, och den här plattan har – efter ett flertal spelningar senaste tiden – faktiskt tagit över som min ”favvo-rockplatta” för året. Den petar liksom ner akter som RIVAL SONS, SCORPION CHILD och INGLORIOUS eftersom den är så mycket intressantare och full av… liv, i brist på bättre ord.

Totalt serverar bandet 10 spår, och allra bäst är det ungefär i mitten. Då bränner man av fyrverkerier så som Black Cloud, We Are The Vampires (svänget i den låten… gosse!), Empire Of The Sun (refrängen!) och Sick as A Dog (sicket groove!). Det går liksom inte att värja sig då, speciellt om man ger det ett par varv. Visst är det bra drag i spå som Let The Blood Run Free, River Of Fire eller Into The Black, men det är verkligen mittsegmentet som är sådär vansinnigt starkt att man liksom baxnar. Det svänger, det rockar, det rollar.

Bandet i sig är faktiskt en sextett, inte helt vanligt i dagens pressade ekonomiska läge, och det talar väl tyvärr för att det kommer att dröja en längre tid innan vi får se dem på scener här i Sverige. Att frakta sex gubbar från andra sidan jorden kräver nog att fler än bara undertecknad upptäcker storheten med bandet, annars bär det sig förstås inte. Man kan ju alltid hoppas, för ”Valles Marineris” är i allt smygande (fan, plattan känns knappt som den fått promotion?) en alldeles fantastiskt gnistrande pärla, och PALACE OF THE KING ett band som håller fanan från gamla tiders hårdrockssound högt.

Den här plattan kommer garanterat att dyka upp på kommande Rebellängelns Topp 50 för 2016. Det är måhända inte den starkaste plattan från året, men det är en av de roligaste och antagligen mest beroendeframkallande rockskivorna – och det räcker rätt långt.

Betygsfyran är helt självskriven. Gillar du mer lättsmält hårdrock med rock’n’roll-inslag så missar du inte det här.

PALACE OF THE KING ”Valles Marineris” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

1 reaktion på ”Recension: PALACE OF THE KING ”Valles Marineris””

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *