Recension: SCORPION CHILD ”Acid Roulette”

Kan man tycka att en skiva är rätt bra samtidigt som man knappt minns ett smack av den? Frågan är helt klart berättigad i samband med att den här skivan, jänkarna SCORPION CHILDs andra giv ”Acid Roulette” ska hamna under luppen och alla varven med skivan ska kokas ner till ett par rader text.

Musikaliskt bjuds inga överraskningar för dig som har koll på dem sen den självbetitlade debuten – plats nummer 26 på 2013 års årsbästalista, som du säkert minns, en placering som såhär i efterhand känns väl hög – även om det kanske är en aning mer genomarbetade låtar och en bättre produktion den här gången. Det är hårdrock och rock med rötter i blues och sväng, och gillar du band som exempelvis RIVAL SONS, CROBOT eller ZODIAC så finns alla förutsättningar i världen för att det här är något du kan falla för. Stora delar av bandets sound och nerv vilar på frontmannen Aryn Jonathan Blacks röst, han har den där nerven som svagt påminner om LED ZEPPELINs Robert Plant (även om han förstås inte kan mäta sig med den legendaren…), och det lyfter stora delar av materialet. Speciellt när det ska spelas ballader – på nya ”Acid Roulette heter den Survives – så är det nästan en nödvändighet för att känslan ska lysa igenom. I tillägg till sången så gillar jag främst basspelet som Alex Caballero Padron presterar, det är såväl stabilt som svängigt och kommer fram bra i ljudbilden. Givetvis gör de andra medlemmarna (Jon Rice på trummor samt Christopher Jay Cowart på gitarr och Aaron Vincent på keyboard) ett okej jobb de med, men det är liksom så typiskt för hur jag känner för hela ”Acid Roulette”. Det är bra när jag spelar plattan, jag diggar rätt hårt och tycker bandet och låtarna är fina… bara för att inte minnas ett enda smack när musiken tystnat. Inte. Ett. Smack.

Eller, det kanske är överdrivet, jag minns ju Blacks röst (den är bra), Padrons bas (den svängde), och fragment av en del låtar. Refrängen på Lady In Black, versen på Moon Tension, att titellåten var rätt okej samt att Tower Grove hade ett grymt sväng… men ändå. Med tanke på att jag spelat plattan säkert tio, femton varv så är det påfallande lite som fastnat trots att jag då bevisligen tyckt att det var bra nog för att spela igen. Märkligt. Kanske har det med skivans avslut att göra, då samplade vågor som slår mot havet bryts av med värsta kvinnoskriket á la skräckfilmsmord innan skivan sätter punkt – det gör kanske att man dras till stereon och vill köra repeat?

Nä. Så fasen att jag egentligen får kläm på ”Acid Roulette”. Det är en lite tristare skiva än debuten, mer hjärna och mindre hjärta/kuk, mer genomarbetad och i teorin bättre låtar som man gillar när man hör. Den är klart bra utan att ge så mycket större efterlämningar än om du drar upp din hand ur en hink med vatten… så hur kan det komma sig att jag gillar den rätt bra ändå?

SCORPION CHILD ”Acid Roulette” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.