Irländska PRIMORDIAL har något så ovanligt som ett unikt sound. Bandets förmåga att gifta ihop det naturromantiska, episka med storslagna och vemodiga melodier och kargheten och kompromisslösheten i black metal återfinns mig veterligen inte hos någon annan akt, och tillsammans med frontmannen AA Nemtheangas säregna röst hör man omedelbart att det är just PRIMORDIAL som spelar. I alla fall som de utvecklats det senaste decenniet, och med sviten ”The Gahering Wilderness”, ”To The Nameless Dead”, ”Redemption At The Puritan’s Hand” och nu senaste ”Where Greater Men Have Fallen”. Låtarna vecklar oftast ut sig över 6, 7, 8 minuter och när man träffar helt rätt så lyckas man väcka alldeles speciella primitiva känslor i bröstet på lyssnaren. En bra PRIMORDIAL-sång får det att kännas helt naturligt att lägga av sig vardagens ok och göra uppror mot prick allt. Det där unika soundet är närvarande även på just ”Where Greater Men Have Fallen”, en skivan som fått rasande fin kritik i musikpressen runt om i Europa (i Tyskland knep man till exempel 4 parallella förstaplaceringar som ”månadens skiva” i olika tidningar). Det är också en mycket bra skiva, men trots det snäppet ner från den skyhöga höjd bandet befunnit sig de senaste två släppen – ett faktum som kanske i ärlighetens namn säger mer om kvalitén på ”To The Nameless Dead” och ”Redemption At The Puritan’s Hand” än något annat.
På ”Where Greater Men Have Fallen” får man 8 spår stöpta i sedvanlig PRIMORDIAL-form. Av dessa är det egentligen bara The Alchemist’s Head som inte riktigt faller mig i smaken, och det beror nog inte på att det är ett av två spår (det andra är The Seed Of Tyrants) som har black metal tydligt klingande i sina gener – det beror snarare på att låten som sådan helt enkelt är monoton och ganska ointressant. I övrigt har bandet åstadkommit en skiva som i grova drag låter lite som omslaget ser ut, och för personlig del så kan höjdpunkterna sägas vara dels singeln Babels Tower, dels Born To Night, låten som verkligen omfamnar allt vad PRIMORDIAL är och trots sin rätt långa instrumentala inledning är intressantast på skivan. De får sällskap av ett knippe bra kompositioner i övrigt, och man kan inte klaga på spår som Wield LIghtning To Split The Sun, Ghosts Of The Charnel House, Come The Flood eller titelspåret. De gör precis vad det är meningen att de ska göra.
Det finns på ”Where Greater Men Have Fallen” segment där jag ändå tycker att mixen och produktionen är en aning märklig. Där Nemtheangas vokala insatser mixas och värderas så högt att de ligger ovan allt annat i ljudbilden, och med resultatet att dte understundom känns som om man spelat in just sången i en garderob och sen låtit den bli allenarådande. Personligen anser ja att bandet är ett band, och att visserligen är sången viktigt – men det får inte bli ett självändamål för då tappar man helheten. På samma sätt tycker jag också att detta är en riktigt bra skiva – men att du, om du inte har allt PRIMORDIAL åstadkommit på snare tid, ska kolla in något annat först istället. Jag rekommenderar ”To The Nameless Dead”, som trots att detta är bra är flera punkter bättre på i stort sett alla plan…
PRIMORDIAL ”Where Greater Men Have Fallen” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!
To the nameless dead är nog deras bästa skiva so far, men vill gärna lyfta fram Spirit the earth aflame som en av Primordials bättre skivor.
Har inte hunnit lyssna så mycket på Where greater men have fallen än så jag har svårt att ge ett omdöme. Men om jag ändå skall ge ett så får det bli: bättre än väntat. Fasade över att fallet ner från dom eminenta föregångarna skulle modell större men dom farhågorna verkar inte ha infriats.