Seattlerockarna Q5 har skapat en av musikhistoriens bästa doldisskivor, ”Steel The Light” en gång i tiden (1984 för att vara exakt, världens kanske bästa år för hårdrocksreleaser som du vet), en skiva som visserligen rönte dem en del framgång då – men inte i närheten av vad de borde fått. Det är faktiskt först på senare år som den skivan verkligen fått sitt erkännande och hyllats av fans och andra band runt om i världen. Har du läst den här bloggen så vet du förstås mer eller mindre allt om den fantastiska plattan, en skiva med ostigt omslag men rent guld som innehåll eftersom du givetvis inte missade när den var Tips här, och jag tycker det står helt klart att ”Steel The Light” faktiskt är en klassiker. Det var antagligen den snarare än uppföljaren ”When The Mirror Cracks” som gav dem chansen att spela återföreningsgig, bland annat på Sweden Rock Festival 2014. Det hela har nu mynnat i en ny skiva, ”New World Order”, och hur det är ställt med dess framtida eventuella klassikerstatus är jag inte så säker på. Detta är nämligen lite av ett sömnpiller som nog kanske egentligen inte borde fått se dagens ljus om man man nu verkligen ville odla myten om hur grym och smyghemlig ”Steel The Light” är.
Det är – som vanligt i såna här sammanhang – italienska Frontiers Records som står som avsändare och skivbolag. Det beror väl antagligen på att Serafino Perugino som startat och driver Frontiers verkar ha ett närmast omättligt sug på gammal hårdrock och verkligen vill ge alla gamla stötar chansen igen, men ibland blir det nästan bara tröttsamt och förutsägbart att det är just Frontiers som pushar alla såna initiativ.
Nåväl. Det är ju knappast ett problem för det nya Q5. Nu består bandet av Jonathan Scott K på sång, Rick Pierce på gura och Evan Sheely på bas från den sättningen som spelade in ”Steel The Light”, och är kompletterade med Jeffrey McCormack på trummor och Dennis Turner på gitarr, så stora delar av bandet är ändå samma gäng som för dryga trettio år sen. På ”New World Order” presenterar man 14 spår av ganska skiftande kvalitet, från hyggligt rockiga (men enkla) The Right Way och titelspåret till någon form av ”Manowar meets Saxon 30 years later”-svammel i Unrequited (A Woman Of Darkness And Steel) och A Warrior’s Song. I vanliga fall brukar jag vilja lyssna minst 8-10 varv på en skiva innan jag skriver något om den, och provar en del vinklingar i huvudet ett par gånger. Inte sällan låter jag en skiva vila efter de första 5-6-7 varven för att sedan återkomma till den en vecka senare, allt för att få ett hyggligt vettigt perspektiv (det är knepigt, det där med att sätta betyg på en recension..). Det går fasen inte i det här fallet. Det blir för trist, varenda gång jag ska spela skivan så vill jag vara där och byta till något annat.
Förstå mig rätt, Q5 presterar inte dåligt på ”New World Order”, men det blir så vansinnigt slätstruket och alldeles för långt att det drunknar i all samtida musik som faktiskt är intressant. Tyvärr. Jag tycker personligen att det varit otroligt mycket tuffare om man bara struntat i att göra nytt material och odlat myten, men det är ju bandets känsla som ska styra. Vill de spela in nytt och har kul och tycker det här är bra nog att följa tidigare alster, så visst. Fansen kanske håller med?
Q5 ”New World Order” = 2/5. Godkänt. För fans och samlare