Tyresöbandet RAISE HELL har vilat ett tag, och nog fan märks det att man är sugna på action igen. Återkomsten ”Written In Blood” är visserligen en sån där skiva som möjligen inte uppfinner hjulet på nytt, men bubblar och kokar av vilja och passion.
Nu ska det kanske direkt sägas – jag bor i Tyresö. Mina barn går i samma skola som frontmannen Jimmy Fjällendahlss barn, och tidigare i samma förskola. Hans långhåriga kalufs har alltid följts av det glada leendet och massor av genuint trevligt snack så det är en aning knepigt att försöka skriva något objektivt och vettigt om RAISE HELL, delvis för att jag har rätt svårt att förknippa den där trevlige snubben som man ser på dagarna med det fullständigt besatta avgrundsvrålandet som han tydligen framstöter som sångare i bandet – och delvis för att jag är inflyttad till Tyresö. Där mina hårdrockskompisar har ett alldeles naturligt förhållande till RAISE HELL och dess historia så är mina sådana begränsade till att jag snackat skit och köpt akvariefiskar och djurmat av trummisenDennis i den lokala djuraffären. Eller,m inte ens det, om jag ska vara ärlig, eftersom Dennis Ekdahl inte längre smiskar skinn i gruppen och har ersatts – i alla fall på skiva – av tyske Sven Vormann. Alltså – där kompisarna slänger sig kommentarer som att ”det var mer black förr”, eller ”jag gillade när Dennis trummade” så står jag på noll. Ingen historia. Ingen relation. Förutom då att Jimmy bor ett kvarter bort, men det ska vi försöka bortse ifrån ett tag för att hålla i alla fall den värsta subjektiviteten borta.
Det kan ju vara en fördel också. Att sätta tänderna i något för första gången utan att ha en ryggsäck med förväntningar, och för min del så är bekantskapen med ”Written In Blood” enbart positiv. Inledande två spåren Dr Death och Six Feet Under tycker jag på ett väldigt fint sätt omfattar och sammanfattar vad RAISE HELL anno 2015 handlar om: smisk. Inte på det där Mister Grey-sättet som beskrivs i de ack så populära erotikböckerna, utan den där sorten som man får i mitten av ett trångt golv när ett thrashband spelar live. Du vet, när det snurrar en circle pit som kraschar mer eller mindre allt. Det är taktfast, rätt så rakt på och utan allt för mycket krusiduller. Svärtad thrash må det stå i vissa beskrivningar om man söker på bandet på nätet, men jag tycker inte svärtan finns där. Eller kvar, om den var närvarande i tidigare alster – nu påminner man mer om ett ilsket renodlat thrashband. Jag tänker osökt på DEATH ANGEL flera gånger när jag lyssnar på ”Written In Blood”, den där energin som finns – och sämre paralleller kan man ju dra.
Skivan består av 10 spår, och man får en del variation över dem. Öppnare refränger i Demon Mind, snyggt slingspel på gitarren (signerat Jonas Von Wowern) i spår som A Blackened Resurrection och Final Hour samt snyggt röj i personliga favoriten We Arise. Det är en finfin platta att träna med och till, då drivet gör att man enkelt hittar en liten växel till. Dessutom är den som tidigare nämnts rakt på – du behöver inte en miljon varv med den för att den ska fastna eller avslöja sina djupt dolda hemligheter.
Precis som en thrashplatta ska vara.
Betyget borde egentligen hamna mitt mellan 3 och 4, men nu var det ju det där med att jag nästan bor granne med Jimmy. Inte för att jag är rädd för att den i vardagen så vanliga och trevlige snubben ska förvandlas till sångaren i RAISE HELL och äta upp mig, men för att jag imponeras av just det. Hungern, attacken, glöden som finns där- Ibland går Fantomen på gatorna som en vanlig man, typ. Klart man väger över till ett högre betyg då!
RAISE HELL ”Written In Blood” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!