Recension: SHIFTLIGHT ”Conflict”

Spetsa nu öronen, du som letar efter en ny musikalisk kärlek: farbror Rebellängeln har skådat i kristallkulan, och för SHIFTLIGHT är framtiden inte bara ljus. Den är direkt bländande. Med sin hjärtskärande vackra hybrid av sludge och post-rock så är den här Borästrion det perfekta svaret på din musikaliska kontaktannons, och lånar du dem ditt öra och öppnar dörren till ditt inre ett tag så kommer du att bli rikligt belönad. Själva kallar man sin musik för progressiv metal och nämner så pass vitt åtskilda akter som ANEKDOTEN, KATATONIA, CULT OF LUNA och OPETH som influenser, men för egen del kopplar jag dem nog närmast till en akt som isländska SÒLSTAFIR – framförallt i känslan. Den där förmågan att rasera emotionella inre barriärer och få en låt att eller en melodi att blomma ut inombords har man gemensamt, trots att SHIFTLIGHT nog är mer… metal. Mer sludge. Hårdare. I alla fall numera.

Mattias Lindström (bas, sång), Nicklas Svehrén (trummor) och Andreas Wilk (gitarr) skapar främst musik för sin egen skull. För skapandets och konstens skull. Det var lika sant på fantastiska debuten ”Distance” (en skiva som såväl recenserats som agerat Tips på gamla Metalbloggen när det begav sig, och som står mig väldigt varmt om hjärtat), men mognare nu på ”Conflict”. Och baske mig om man inte skrivit lite av en ”hit” den här gången, The Great Escape är bara dryga fem minuter lång och med rent av radiopotential, något jag kanske inte hade trott om bandet. Då är urstarka spår som öppnande New Ground eller Black Light och The Guide mer i dne linje jag hade tänkt mig – musikaliska kolosser på runt sju minuter som har precis den där förmågan att både ge omedelbart betalt till den nytillkomne lyssnaren som ett riktigt bråddjup för den som vill drunkna i dess skapelser.

”Conflict” har rullat mer eller mindre konstant sedan den kom, och med antalet varv har favoriter mejslats fram. Nämnda New Escape står fortsatt högst på tronen, och följs av Monolith, Black Light och The Great Escape. Det är överlag en ganska jämn skiva, och om jag ska hitta någon konstruktiv kritik så kan det måhända vara att slutet av skivan inte riktigt når samma hissnande höjder som inledningen. Unselfness och Bloodline är inte dåliga låtar, men det blir lite som att besöka ett pass i en bergskedja. Det må fortsatt vara väldigt högt över havet, men eftersom man omges av högre toppar tycker man att man befinner sig i en dal. Med det sagt har jag egentligen ingen aning om hur man skulle kunna göra det bättre, för det känns att bandet verkligen jobbat fram låtarna under många långa timmar i replokalen, och att man gett sitt yttersta. Inga toner är slumpmässigt eller lättvindigt placerade, inga slingor banala, och man får nog nöja sig med det.

Skivan ges ut av Kamarillo, och den kom 2014. Jag hade inte koll på det, trots att jag försökt följa bandet sen jag kärade ner mig i ”Distance”. Hade jag haft ”Conflict” i nävarna så hade den varit garanterad en bra placering på Årsbästalistan 2014. Ändå ska jag inte dela ut maxbetyget 5, utan stanna på en 4:a. Varför? Texten antyder ju maxbetyg, kan man tycka?

Anledningen är smådetaljer. Att skivan mattas en aning mot slutet. Att förpackningen är lite torftig och i avsaknad av lyrik. Småsaker. Detta balanserar verkligen till maxbetyget ändå, och jag fullkomligt älskar den där känslan av att det är så träffsäkert och vackert och melankoliskt på samma gång, den som får det att kännas som om något går sönder inombords – bara för att släppa fram något nytt som får växa. Jag kan mycket väl få anledning att ångra min snålhet med siffrorna över tiden, men det hela borde inte förändra något i sak.

Detta är sannolikt din nya kärlek om du gillar beskrivningen av musiken. Ge SHIFTLIGHT en ärlig chans.

SHIFTLIGHT ”Conflict” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.