Söndagskrönika: Come To The Sabbat(h)

Det mest hårdrocksladdade ordet är ”Sabbath”. Eller Sabbat, beroende på hur du vill stava det, och jag tänkte använda ett par rader för att förklara varför. Och dessutom ta chansen att svamla lite om låtar som heter samma sak men förstås låter helt olika.

Du känner förstås igen de här två omslagen. Till vänster ett av de snyggaste genom alla tider, MERCYFUL FATE och deras ”Don’t Break The Oath” och till höger brittiska BLACK WIDOW och deras legendariska första platta ”Sacrifice”. Båda skivorna har som starkaste – elelr i alla fall mest högprofilerade spår – en låt som heter just Come To The Sabbat(h). BLACK WIDOW stavar det utan ”h”, de danska djävulsdyrkarna MERCYFUL FATE med ett ”h”, och i den här texten kommer ordet framöver att skrivas med ”h”. Du vet – when in doubt, do as BLACK SABBATH. Du kan bara lita på dig själv och de 6 första Sabbath-plattorna, och vi återkommer förstås lite till Ozzy, Iommo, Geezer och Ward senare i den är texten – det är liksom självskrivet om man vill behandla ordet ”sabbath” och dess hårdrockighet, vill jag påstå. Återgår vi för stunden till de två skivorna som får stå lite i centrum för dagens resonemang så har de fler saker gemensamt, i alla fall ur ett personligt plan.

Jag har upptäckt båda första gången i samband med att jag botaniserat i min morbror Anders vinylsamling när det begav sig (han är klart ansvarig för mycket av min musikaliska uppfostran, och antagligen roten till att jag är hårdrockare idag), och jag har varit rädd för båda skivorna. Eller för artisterna, för att vara exakt. Det är länge sen nu, men ändå.

MERCYFUL FATE hade King Diamond som omslagsfigur. De tuffa killarna i skolan hade såväl knappar som bilder på honom, och jag tyckte att han såg helt fruktansvärd ut. Den typ 7-8-9-åriga Rebellängeln klarade inte av det som var läskigt, var lite mörkrädd (fast jag ju förstås inte ville låtsas om det) och hade en vansinnigt livlig fantasi. Allt som kunde vara ”ont” eller ”elakt” var skrämmande (jag minns som exempel en episod där Michael Jacksons video till Thriller fick mig att drömma mardrömmar i veckor..), och denna King Diamond var liksom dessa mörka tankar och rädslor förkroppsligad. Sminkad, gärna med rekvisita bestående av blod eller mänskliga ben eller upp-och-nedåtvända kors… kort sagt, jag hade hört skivan en enda gång medan jag tittade på bilderna i Anders rum. Upplevelsen var otroligt stark, och rent av avskräckande. Musiken var skev och ond, tyckte jag, och visst var det redan då Come To The Sabbath som Anders spelade för mig. Låten som fick mig att i princip behöva byta kalsonger efter besöket.

Åren har gått, och det har verkligen hänt saker. Med mig förstås, och min musiksmak, men även med omgivningen. Det som var livsfarligt och som expanderade gränser då framstår numera som relativt harmlöst, och som resultat har jag tagit King till mitt hjärta. Det gäller såväl i MERCYFUL FATE som i KING DIAMOND och deras skivor, och jag spelar ofta denna kastratsångares verk numera. Dessutom har jag svängt om till att uppskatta mörkret, svärtan och historierna som beskrivs i musik och text. jag anser numer att frontmannens sminkning inte bara är ikonisk och ett kännetecken, jag anser att det hör till när dessa stycken ska framföras.

BLACK WIDOW hade jag musikaliskt egentligen bara ett enda minne av. Det är den väldigt säregna och minnesvärda refrängen i just Come To The Sabbat. Det är en sån där slinga som faktiskt sitter livet ut efter att du hört låten en enda gång, och även om det så skulle vara 30 år sedan så tror jag att den skulle lagrad i djupminnet för att ploppa fram om den spelades igen. Mässande ”come, come, come to the sabbat, Satan’s there” som upprepas med stegrande intensitet invaderar helt enkelt hjärnan och fastnar. Musiken i övrigt på skivan var jag nog ganska ointresserad av, den var för lite hårdrock för min del och alldeles för suggestiv och ”mjuk” för den ynge Rebellängeln. (det fanns ju inga ”riff”, typ). I efterhand har jag köpt skivan som återutgiven CD och uppskattar den på ett annat sätt, men jag är inyte helt såld. Flera gånger har jag faktiskt hållit den i handen för att eventuellt plocka fram den som ”Rebellängeln Tipsar”, för att sedan sätta tillbaka den i hyllan då jag egentligen inte kan stå för att jag verkligen tycker den är bra. Lite för flummig stundtals, helt enkelt. Säger den vuxne Rebellängeln. Men där, då, var det hemskt, vilket antagligen hade att göra med att morbror Anders berättade att detta var riktiga satanister som faktiskt offrade folk på scen, samtidigt som han då spelade Sabbat-låten med sitt mässande.

Omslaget är mörkt, luddigt och lämnar en hel del av tolkningen till betraktaren (även om Clive Jones i bandet faktiskt en gång avfärdat det som ”två bananer och en sparv” i rockumentären ”Murder music – a black metal”). Skivan i sig är en konceptplatta som berättar historien om  uppväckandet och återbördandet till helvetet av demonen Astaroth, och jag rekommenderar starkt att du försöker lägga rabarber på ett exemplar av det aktuella prenumerantnumret från Sweden Rock Magazine (#1 2016) om du vill läsa mer om bandet och skivan. Där finns en mångsidig genomgång signerad Erik Thompson (courtesy of Kelvin Beer-Jones) som är fascinerande, detaljrik och full av spännande material. Där kan man också läsa om de ”riktiga offren av folk på scen”, vilket förstås var ett teatertrick som en del av scenshowen men som där och då, när jag var liten, var på riktigt.

Jag var alltså klart rädd för såväl BLACK WIDOW som MERCYFUL FATE, och det baserat på väldigt lite faktiskt kontakt med deras musik. De låtar jag visste att de hade gjort, de låtar jag hade något som helst minne av och kopplade till deras namn, bilder och skivomslag hette samma sak! Come To The Sabbat(h).

Det tar oss också ofelbart till de största av alla. De som faktiskt definierat hårdrocken.

BLACK SABBATH.

Ja, jag vet att det finns massor av akter som borde räknas med och som varit inte bara viktiga utan också nödvändiga, men i mitt tycke är det BLACK SABBATH som skapat hårdrocken och gett den möjlighet att växa till vad den är idag. Och visst börjar det rent låtmässigt med en sabbat? Åskan… klockan… jodu, det må vara att BLACK SABBATH egentligen var vanliga killar från Birmingham som kom på något smart, men visst räcker det här för att sätta igång fantasin. What Is This That Stands Before Me?

Sedan dess har BLACK SABBATH definierat hårdrocken i flera faser, och tillsammans med de två exemplen som nämns ovan får de fungera som vikt åt min åsikt.

Hårdrock ska vara lite farligt. Det ska vara lite förbjudet. Det ska kunna vara ”på riktigt”, även om det är lite av en myt. Ord som ”black”, hell”, ”metal” eller liknande är alltför konkreta för att i ett enda ord fånga essensen. Sabbath däremot, det klär allt jag älskat, fruktat, fascinerats av med två enkla stavelser, och framkallar stormvindar av minnen och känslor. Framöver kanske vi ska undersöka andra låtar som heter samma sak och dess olikheter (Death Or Glory finns exempelvis i en version av såväl IRON MAIDEN som RUNNING WILD, eller Ride The Sky från HELLOWEEN och LUCIFER’S FRIEND för att ge blott två exempel), men ingen av dessa kommer att kunna mäta sig med de här låtarna.

Laddningen. Svärtan. Hårdrockigheten.

Come To The Sabbat(h)!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.