Söndagskrönikan: Den musikaliska motsvarigheten till folköl

Hej och goddag. Söndag, och som vanligt får du en liten söndagsbilaga här på Heavy MetAle, denna gång i form av en krönika. Den är inspirerade av Hopmaestros utmärkta text om det där med ”Folköl eller öl till folket”, där han rätt så enkelt dissekerar och analyserar den svenska (o)förmågan att handskas med till tillgänglighet av öl med lägre alkoholhalt. Folköl, men framförallt öl som öborde kunna säljas på ICA eftersom det är så på gränsen ovanför, och just hur knepigt det tycks vara att få till en bärs som ligger runt fyra procent eller strax under men som ändå smakar hallon. Eller, öl, inte hallon, men ni fattar. Som alltså smakar bra.

Jag kan rätt lite om öl (speciellt i jämförelse med herr Hopmaestro), så precis som vanligt ska vi göra en musikkoppling. Istället för att du får läsa mer om de fyra öl som avbildas ovan – alla rätt bra för att vara lågprocentare, framförallt tycker jag att Brewdogs Dead Pony sticker ut som en riktigt bra  kompis – så ska vi givetvis kolla in hårdrock som liksom är… folköl. Viktigt här att konstatera att det verkligen inte sker som någon form av mobbing eller nedlåtande översittarfason. Det finns faktiskt inte alls någon generell regel som säger att det som här kallas den musikaliska motsvarigheten till folköl på något sätt är sämre eller underlägsen någon mer alkoholstinn sort. Inte alls. Folköl är en del av den svenska själen, och försök att slå känslan av en Norrlandsfolkis som kylts i ett vattendrag medan du eldat och grillat korv, gärna falukorv, på en pinne. Kläm ut lite ketchup och senap direkt på den delvis svartbrända korvskivan och ät den het från glöden/elden medan du halsar just en folköl…. det må vara mindre sofistikerat än en handbryggd superbalanserad IPA i designade och anpassade glas, men det är direkt sprunget ur vårt svenska kulturarv och smakar därmed på ett alldeles speciellt sätt.

Det är för mig självklart att en koll på den musikaliska motsvarigheten till folköl innehåller enbart svenska band.

hardcore superstar Mustasch

HARDCORE SUPERSTAR viftar visserligen med Becksflaskorna på den här bilden, men det känns ändå passande att man dessutom har ett plastglas med. En bägare avsedd för öl, av samma typ som serveras på otaliga festivaler eller picknicktillfällen så fort den svenska sommaren behagar visa sig (det gäller att inte vara sjuk den veckan…). För mig är de här Göteborgarna så jäkla urtypen för mellanölshårdrocken på ett bra sätt. Du har inte hört dem förr? Gillar inte riktigt hårdrock? Ute efter nåt att pyssla med bara? Funkar perfekt. Det här är en klassisk svensktillverkad folkis, aldrig fel, stör ingen, passar alltid. Efterfest? Absolut. På en lång festival eller om du vill dricka nubbe till sillen på Midsommar? Klockrent. HARDCORE SUPERSTAR klarar balansgången som innebär att man inte stör någon, men samtidigt lyckas vara så jäkla bra. Den svarta självbetitlade skivan är fan ett mästterverk, och med en låt på listan över de 10 Bästa svenska öldrickarlåtarna genom tiderna så förstärks känslan. Detta är alldeles utmärkt folkölshårdrock.

MUSTASCH har tre Grammisnomineringar och 1 vinst. De har spelat prick överallt i hela Sverige, haft sin starke man Ralf Gyllenhammar lite varstans i TV & Radio och levererat en av de senaste 10 årens mest välkända hårdrockslåtar i dunderhiten Double Nature (tillika en av de bästa låtarna, vill jag tilläggas). De är ursvenska i sin framtoning, och har blivit folkkära genom att vara sig själva. Jag har en personlig hatkärlek till bandet, deras starka stunder är verkligen starka och sätter liksom blodet i brand på mig, och samtidigt kan jag tycka att de är så sjukt svennebananiga. Den där känslan av att grannen som aldrig hört hårdrock förr kommer och säger att de såg bandet på någon obskyr festivalscen och tyckte att de levererade taskiga skämt i eftermiddagssolen samtidigt som de röjde ger mig liksom kalla kårar av banalitet. Precis som en folkbärs alltså, för här är det precis det vi snackar om: bärs. Inte öl, IPA, ale eller annat, det är bärs som gäller. Folkbärs. Ibland så sjukt jävla bra och rätt, ibland rätt avslaget och utan sting. Svenskt!

in flames bandjpg BYB-2016

Kanske är du en aning överraskad av att se IN FLAMES i den här sammanställningen, men innan du får ett anfall så låt mig förklara. IN FLAMES är förstås ingen vanlig lager, ingen massproducerad historia med flat smak – det är en finöl. En hantverksöl som blivit folklig och faktiskt lite ”mjuk” i kanterna. Det kanske var argsint och alkoholstint en gång i tiden, men med åren har bandets musik vattnats ur en del (avseende hårdhet, jag säger inget om kvalitén här… konstaterar snarare att jag faktiskt tyckte senaste given ”Siren Charms” faktiskt var bland det intressantaste bandet levererat på bra länge!) och blivit… en lågprocentare. Dagens IN FLAMES kan med lätthet spela på vilken familjebegivenhet som helst, och motsvarar därför en folköl. Det stör ingen. Alla gillar det. Det är socialt accepterat. Typ. Av banden som räknas upp här är det dessutom det gäng som har störst intresse för hantverksöl (speciellt herr Fridén då), så tror också att bandet skulle se det som en utmaning att kunna leverera en smakbomb som är bra men ändå med lägre alkoholhalt. IN FLAMES, en sessions-IPA, kanske?

Den svartvita bilden är BACKYARD BABIES. Av alla band som finns med här så är det med lätthet det band som jag har svårast för, för mig är de helt ointressanta – men de är populära och de har precis gjort en comeback som jag tänkte spinna lite på här. För det är lite så här för min del: ett tag var jag helt nedsjunken i IPA-träsket. Ju humligare desto bättre, och helst skulle det liksom växa och blomma saker i käften på en för att det skulle vara bra. men det där har liksom sjunkit tillbaka med åren, och eftersom jag är fortsatt tveksam till det där med mycket frukt i ölen så har det faktiskt inneburit att det smyger med en och annan lager eller snäll öl hem. Allt oftare. Det är liksom en comeback till den enklare ölen, och fan om inte det är precis vad BACKYARD står för? Det enklare anslaget? Att de dessutom tycks gå hem hos gemene man samtidigt som det liksom inte spretar ut åt något håll gör det i mitt tycke till en alldeles utmärkt musikalisk motsvarighet till folköl!

öl

Bilden här ovanför är inte på hårdrocksband. Det ser du ju. Det är istället två stycken sessionsbrygder med rätt låg alkoholhalt som jag gillar rätt bra, framförallt Founders All Day IPA (den bakre). Klart bra tips om du kliva ner en aning i alkoholhalten. även om inte heller de (precis som de på bilden längst upp) faktiskt är folköl rent tekniskt. Vilka band de är?

Det tänkte jag att du kanske skulle hjälpa mig med, men jag måste erkänna att min spontana tanke när jag ser etiketten på Rudie Session IPA helt klart går till Danmark och VOLBEAT. Ett annat band som verkligen vattnats ur för att klassificeras som en musikalisk motsvarighet till lågprocentare…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.