Söndagstvekamp: BLACK SABBATH ”Heaven And Hell” vs ”Mob Rules”

Nu är det såhär, mina vänner, att om det funkar så kommer jag att få chansen att lira hårdrock och dricka öl tillsammans med två av mina bästa vänner snart, och det hemma hos mig – med familjen ute på äventyr! Det är en möjlighet som inte ges speciellt ofta, och en av uppgifterna som vi ska försöka bena ut är nog om BLACK SABBATH var bäst med Ozzy eller Dio. Går knappt att svara på tycker jag (men du kan ju alltid läsa Tvekampen om dessa båda sångares solokarriärer som publicerats förr på den här bloggen) så vi lär hamna i följdfrågor. Som vilken av ”Heaven And Hell” och ”Mob Rules” som är bäst.

Hopplöst, förstås. Men det finns en gammal Tvekamp på just det ämnet som faktiskt passar sig att damma av då!

Konceptet, då, för dig som är osäker på vad en Tvekamp innebär. Det går i korthet ut på att två artister/skivor/grupper/karriärer eller liknande ställs mot varandra. I ett par ronder så tilldelas de två kombatanterna poäng mellan 1 och 5 (där 1 är det lägsta och 5 det högsta) avseende exempelvis skivans produktion eller omslag. När alla ronder är klara, och alla godtyckliga poäng utdelade så görs en summering och vi får fram en vinnare. Inte så konstigt alltså, men det roliga är att det långt från alla gånger är den skiva jag på förhand trott skulle vinna som verkligen tar hem segern. Många gånger är det också betydligt jämnare än vad man på förhand kan tro, och kanske är det en sådan gång denna jul. Vid första anblicken ter sig förstås ”Heaven And Hell” som en given vinnare, men det är det vi ska undersöka, och eftersom även undertecknad tar alla ronder och poäng som det kommer så får vi gemensamt se var vi landar. Ok?

BS - Heaven and hellBlack-Sabbath-Mob-Rules

 

Rond 1 – Omslag

Som brukligt är så startas Tvekampen med en titt på det som möter första anblicken. Omslaget. Här räknas förstås även resterande del av själva förpackningen med , och för att då vara helt rättvis så är det tvåp likvärdiga utgåvor som skärskådas (det gäller ju samma sak när vi så småningom ska kolla på exempelvis produktionen). På skrivbordet ligger de remastrade versionerna av båda skivorna, de som är utgivna av Sanctuary Records. Extramatade booklets, men inga extra spår på skivorna, och inte den deluxeutgåva som finns och som innehåller en extra skiva med godis. Så, hur ser omslagen ut då? ”heaven And Hell” är ju inget annat än en klassiker. Kanske inte så snygg, men grymt träffande med de rökande änglarna (som väl, egentligen, är en mindre del av en större tavla målad av Lynn Curlee), och det har ju efterapats av åtminstonde Van Halen (”1984”). Såklart blir det ganska höga poäng, om än inte full pott. Jag tycker helt enkelt inte att det är tillräckligt snyggt för det! ”Mob Rules” svarar med… onda snigelmunkar som tillber ett uppspänt skinn, courtesy of Greg Hildebrandt. Ja, det ser ut som en tavla målad under influens av droger. Ja, det är märkligt lockande ändå, fast det samtidigt är rätt fult. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag tycker om det, det är liksom fulsnyggt. Fegar lite, sätter en trea tror jag nog…

”Heaven And Hell” – 4

”Mob Rules” – 3

Rond 2 – Inledning

”Heaven And Hell” startar rätt så jävla överväldigande, kan man säga. De tre första spåren är alltså ”Neon Knights”, ”Children Of The Sea” och sen ”Lady Evil”. Visst, den sistnämnda kanske inte är den bästa låten poå skivan men det är ju ändå rätt löjligt, och här får man nästan för första gången konstatera vad som händer när man har en Tvekamp med så bra skivor inblandade: det blir lätt femmor överlag. Det är liksom svårt att finna brister eller påtala misstag när exempelvis den häör skivan börjar så här. Personligen anser jag väl att ”Children Of The Sea” kan vara hela skivans höjdpunkt, faktiskt! ”Mob Rules” då? ”Turn up The Night”, ”Voodoo” och ”The Sign Of The Southern Cross” heter inledningen, och förutom att den följer konceptet med ett snabbt spår som första låt (även om nog ”Neon Knights” är snäppet bättre om man ska jämföra låt för låt) så slår man sedan an en mer episk ton. Jag gillar väl inte ”Voodoo” sådär överdrivet, men man kan ju inte klaga på ”The Sign Of The Southern Cross”. Klassisk Sabbathhalvballad, vill jag påstå, och totalt vill jag nog ändå dela ut betyget fyra här. Skivans höjdpunkter kommer senare!

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 4

Rond 3 – Mittsegmentet

”Heaven And Hell”. ”Wishing Well”. “Die Young”. Så stavas mittpartiet på skivan med samma namn som första låten i den där uppräkningen, och det är ju ganska enkelt att konstatera att du har hört dem allihop. Flera gånger. I olika framföranden. Det finns en anledning till det, förstås. Det är att de är bra, även om ”Wishing Well” är lite av en doldis efersom den omges av två giganter. Det är liksom inte så mycket att bråka om ändå, det är klart at tdet är dags för toppbetyget. ”Mob Rules” svara på det med… ”E5150” (ett oljud), ett mäktigt titelspår, fantastiska ”Country Girl” (en av de mest underskattade låtarna bandet har kläckt ur sig genom åren, vill jag påstå) samt ”Slipping Away”. 4 låtar? Jo, men då räknar vi in oljudet, det får bli så. Mob Rules” har ju en låt mer än ”Heaven And Hell”, och det passar bra att jämna ut det här, tycker jag. Så, hur står sig efterföljaren då, när det gäller mittsegmentet? Väldigt väl, tycker jag. Jag vill nästan säga att det är bättre, till och med, vilket nog till stor del får tillskrivas just ”Country Girl”. Ändå är ju maxbetyget 5, så det blir väl jämnt skägg på denna rond.

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 5

Rond 4 – Den episka avslutningen

Ja, okej, det är kanske en helt störd titel på denna rond, men den speglar vad jag tanker när jag lyssnar på dessa skivor. De har ju liksom samma uppbyggnad: en snabb startlåt, en lånsammare lite tyngre andra låt, titelspåret i mitten och sen en avslutning som liksom glider ut i en episk och lite melankolisk rymd. På ”Heaven And Hell” heter de två sista spåren ”Walk Away” och ”Lonely Is The Word”. Det är den sistnämnda låten som bär fanan högt, jag gillar den skarpt. Ändå, jag vet inte… ful pott känns osannolikt, därtill är ”Walk Away” inte tillräckligt bra (ja, allt är relativt – det är en bra låt, men ändå en av de svagare på skivan trots allt). 4:a får bli betyget. ”Mob Rules” (lägg märke till att jag tydligen mer eller mindre medvetetet vägrar skriva ”The Mob Rules”, och vilket som egentligen är rätt vet jag faktiskt inte…skivan säger ”Mob Rules” på omslaget och ryggen medan iTunes läser in den som ”The Mob Rules”.) avslutar i sin tur med kalasspåren ”Falling Off The Edge Of The World” (Geezers basspel på den låten är inget annat än magnifikt!) och ”Over And Over”. Toppklass, och på något sätt är det som om bandet är lite i trans här. Antalet gånger jag har lyssnat på just denna avslutning när jag legat i sängen och inväntat John Blund äro legio. 5. Givet.

”Heaven And Hell” – 4

”Mob Rules” – 5

Rond 5 – Titellåten

En ska jag gillar med Black Sabbath är ju att man i stort sett alltid har en låt som heter samma sak som skivan. En titellåt. Det kan tyckas futtigt, men på något sätt har det blivit en del av sättet som man kan hålla reda på deras digra katalog på, i alla fall i huvudet. Här heter de följdaktligen ”Heaven And Hell” och ”Mob Rules” (helt rätt, vägrar fortfarande att skriva ut ”the”…), och spåren som sådana är av den kalibern att de levde länge i liveformat. Framförallt den förstnämnda är ju av sådant slag att bandet gärna broderade ut den med lite jam och presentation av bandet med mera. Det tillhör inte ovanligheterna att den ligger på dryga tio minuter i just liveversionen, och en sak är enkel att konstatera: det är ett av de mer klassiska riffen jag känner till som bär den låten. Ska man sätta ett betyg och en känsla på dem båda så tycker jag att det är två riktigt bra låtar, men att ”Heaven And Hell” är världsklass där kollegan är Sverige-elit, om ni förstår. Betygsmässigt vill jag alltså skilja dem åt!

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 4

Rond 6 – Produktion

Ja. Jag vet inte,  är inte de här två skivorna lite av en mall för hur 80-talshårdrocken kom att låta?  De är i alla fall väldigt lika i sin ljudbild, och även om det säkert inte är en fröjd för en hifi ljudphob så tycker jag själv att det är en väldigt passande ljudbild. Geezers bas kommer fram bra utan att ta över, balansen i hur Iommis gitarr och riff kontrasterar med Ronnies sång (som, för att gå händelserna lite i förväg, är fullständigt magisk runt den här tidsperioden), och trumljudet fungerar fint. Det är praktisk och pragmatisk ljudbild, helt enkelt, som passar väl till ändamålet. Jag gillar’t men kan för mitt liv inte se hur jag skulle kunna sätta olika betyg på dem?!?

”Heaven And Hell” – 4

”Mob Rules” – 4

Rond 7 – Bandet

Vafan, bandet är ju samma, och skivorna är ju blixttätt nedslagna – är det verkligen någon skillnad? Så kanske du tänker när du läser det här mitt i julskinkans bestyr, men jag vill påstå att man faktiskt kan känna att bandet är mer harmoniskt på den förstnämnda skivan. Det har bekräftats i intervjuer med flera olika parter (ja, och bandet splittrades ju efter ”Mob Rules”, ett svar så gott som något), men framförallt tycker jag att det känns i flytet. Jämför man flytet i ”Heaven And Hell” med efterträdarens så är det liksom som om allt går lätt och är naturligt på ett annat sätt. ”Mob Rules” innehåller givetvis fantastiska låtar, men strecklyssnar man dem så är det inte riktigt samma naturliga flöde direkt från hjärtat. Speltekniskt och hur man levererar är det däremot ingen skillnad, vi pratar ju ändå om ett knippe farbröder som tillhör den yttersta världseliten inom hårdrock, och nog fan kan man hantera sina instrument och sin strupe. Ronnie James Dio har förmodligen aldrig sjungit bättre än runt denna tid, priecis i början av 80-talet, och det är nog en av anledningarna till att skivorna blev en så stor framgång för bandet.

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 4

Rond 8 – Betydelsen

Det är lätt att slänga sig med begrepp som klassiker. Att påstå att ”Heaven And Hell” är en av de mest inflytelserika skivorna som släppts, och att ”Mob Rules” är en kopia. Det ligger lite sanning i det, när en uppräkning sker över Black Sabbaths viktigaste album så är det förstås ”Heaven And Hell” som tar plats i ramljuset, men denna rond försöker spänna över även betydelsen för min personliga del, och då kommer nostalgi och intresse in. Min morbror Anders hade båda skivorna och spelade av dem på ett kassettband, och här kommer nu grejen: jag lyssnade nog på ”Mob Rules” före. De kom ju i stort sett samtidigt (och kompletteras väl om man ska vara ärlig av den lika viktiga ”Live Evil” där låtmaterialet är hämtat i huvudsak just från dessa skivor), och för mig känns de nästan som tvillingskivor. Betydelsen för mig är enorm, de blev ju dessutom inkörsporten till den klassiska hårdrocken där nan som Dio och Rainbow blev husgudar. Därför vill jag hylla ”Mob Rules”, nästan lika mycket som ”Heaven And Hell” – trots att jag inser att det finns en liten edge för föregångaren. Man kan inte helt bortse från att det var första skivan utan Ozzy Osbourne, och att bandet lanserade ett väldigt annorlunda sound, allt med lyckat resultat.

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 4

Rond 9 – Känslan.

Vi har varit inne och touchat på det, det där med att jag ser dem som tvillingar och att de betyder mycket för mig båda två, men vi ska ändå ha den sista ronden som vanligt, en subjektiv genomgång av min känsla för skivan. (Sista? Ja, det blir så. Denna gång blir det 9 ronder helt enkelt för att jag inte har tid eller ork att skriva mer – livet hamnar i vägen!) Och, här kan vi ju rätt enkelt säga att det blir bra för dem båda. Rent krasst, jag älskar bägge skivorna. Det är två av de skivorna som inte bara har överlevt min transformation från ungdom till gubbe i vardande, utan även mäktat med att växa på resan. Hur det nu går till. Tonerna av ”Neon Knights” kan omedelbart ta mig till en plats i livet som ger mig den där känslan av att inget egentligen spelar någon roll så länge det finns klassisk hårdrock i världen (och se där, det kan kanske ses som en cliffhanger till den kommande serien Besatt, även om jag nog inte tänker skärskåda någon av dessa alster. Resan från barn till vuxen likväl som musikens förmåga att genast placera mig på en speciell plats eller i ett speciellt minne kommer dock att vara central i den serien.). Så klart maxar vi poängen. För båda!

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 5

Sammanfattning

Okej då. Eftersom jag nu inte hinner eller orkar mer så får vi sätta punkt här. Innan jag började skriva så trodde jag nog att ”Heaven And Hell” skulle sopa hem detta ganska enkelt, men jag har flera andra gånger åkt på överraskningar när det varit dags att summera, så man ska väl aldrig vara för säker. Såhär blev det då:

”Heaven And Hell” – 42

”Mob Rules” – 37

Jaha. Ganska som jag trodde ändå i alla fall. Stabil seger för ”Heaven And Hell”. Roligt i alla fall, både att skriva denna Tvekamp och att få lyssna så intensivt på plattorna som en sådan här artikel innebär. Hoppas ni hade en avslappnad läsning – nu gäller det bara att den där kvällen blir av också…

1 reaktion på ”Söndagstvekamp: BLACK SABBATH ”Heaven And Hell” vs ”Mob Rules””

  1. Trevlig Tvekamp av två riktigt bra skivor. Håller med om att ”Heaven And Hell” är strået vassare här, men kul att underskattade ”Mob Rules” ändå håller så starkt när det ställs mot varandra. För det är en riktigt bra platta.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.