Ibland så behöver det inte gå speciellt lång tid för att man ska behöva ta fram skämskudden när man läser vad man skrivit. Det här är ett sånt exempel. En Tvekamp mellan vad jag då påstod var MACHINE HEADs två bästa skivor (typ), men som jag liksom inte fattar varför. Antalet gånger jag lyssnat på ”Unto The Locust” efter det här är ju typ… 0. Den är egentligen chanslös mot ”The Blackening” – den håller jag fortfarande som bandets klart starkaste och antagligen en av de bästa skivorna som släppts på den här sidan 2000-talet – och att jag ens kom på tanken känns rätt främmande. Märkligt. Den var ändå rolig att skriva, men ändå. Den borde kanske inte funnits från första början, och en av anledningarna till att den lyfts upp nu igen – trots att den som sagt är lite skämmigt – är att jag är i Tyskland och glider samtidigt som jag ville leverera en söndagsläsning. En annan är att det är lite humor även för min del att kolla på gammalt skräp!
—————————————————————————————————————————————————————————-
…jag läste för inte länge sedan alls en intervju med Phil Demmel från Machine Head, där han höll i gitarrkliniker och berättade om hur han för en tid sedan funnit att han tappat lite av stinget på gitarr.
Att han tappat sin nyfikenhet och vilja att bli bättre, och i samband med insikten bestämt sig för att bli bättre.
Det där var inspirerande, tycker jag, så jag bestämde mig för att göra slag i en av de där sakerna jag lovat mig själv att göra men liksom inte fått tummen ur att komma till.
En Tvekamp mellan de två senaste pattorna som Machine Head har presterat, ”The Blackening” från 2007 och ”Unto The Locust” från 2011!
Först – jag inser att det är otroligt länge sedan vi körde en Tvekamp på bloggen, så det är väl läge att fräscha upp reglerna och förutsättningarna.
Känns som om hälften av er knappt varit med på en enda sådan… (läs mer under Arkivet så hittar du ett gäng Tvekamper!)
I ett knippe ronder kommer vi att ställa de två skivorna mot varandra. Ronderna är allt från omslag till hur singlarna fallit ut, och sedan tilldelas respektive skiva ett godtyckligt antal poäng av mig. Skalan är 1-5, och i slutänden summeras dessa poäng för att framställa en vinnare.
Inte sällan har jag en misstanke innan jag börjar skriva avseende vilken skiva eller grupp som kommer att avgå med segern, och inte sällan visar det sig att jag faktiskt har… fel.
Eller att skillnaden mellan dem är hårfin, snarare än det ganska stora gap jag hade för mig.
Alltså – i detta fall är nog min känsla att ”The Blackening” kommer att ta hem spelet ganska enkelt, men vi kastar oss ut så får vi se var vi hamnar!
ROND 1 – OMSLAG
Detta brukar vara första ronden, och det håller jag fast vid. Anledningen är relativt enkel, det är det första som möter lyssnaren, den första kontakten med skivan. I detta fall finns förstås flera olika varianter av omslaget (digipackar och annat), men det vi håller oss till är originalen som finns avbildade i toppen av detta inlägg. Och då är det faktiskt en jordskredsseger för ”The Blackening”, det är ett sobert, mörkt och närapå klassiskt omslag medan ”Unto The Locust” fråntas av en.. ja.. halvdassig monsterinsekt. Antagligen en gräshoppa (locust), förstås, och jag brukar ju gilla att omslaget kopplar ihop med skivan eller musiken.
Men kom igen. Det där är inte snyggt…
”The Blackening” – 5
”Unto The Locust” – 2
ROND 2 – Den långa första låten
Båda skivorna startar med långa spår. Den tidigare plattan har Clenching The Fists Of Dissent på dryga 10 minuter och den senare skivan svarar med 8,5 minuter I Am Hell (Sonata In C#). Det är förstås ett lite udda sätt att inleda på, och kanske inte speciellt traditionellt, men jag gillar det. Det talar om att detta, mina vänner och lyssnare, är inte musik som skall tas lättvindigt – men om du ger oss uppmärksamhet och satsat på den här plattan så ska du bli rikligt belönad. Båda låtarna är dessutom väldigt bra, förstås ett kriterium för att det ska funka att inleda en skiva med så långa spår (vore de tråkiga så skulle det ju enbart skrämma bort potentiella lyssnare!).
Båda låtarna är riktigt bra, och jag lägger dem på en betygsfyra båda två, men kan notera att jag nog anser att de hör hemma i varsin ände av det spektrumet, med Clenching The Fists Of Dissent som en starkare låt än sin motståndare.
”The Blackening” – 4
”Unto The Locust” – 4
ROND 3 – Den första singeln
Jo. I vanliga fall har Tvekampen kört paketering av inledning, mellanparti och avslut – men denna gång går vi lite annorlunda till väga. Det blir lite nedslag i separata låtar till att börja med, och efter inledningsspåret är det dags att titta på hur den första singeln på respektive skiva står sig. ”The Blackening” har Aesthetics Of Hate som första singel, och ”Unto The Locust” valde Locust. Aesthetics Of Hate har egentligen störst värde för sin text, då det är ett svar på en artikel från William Grim, i vilken han hävdat en lång rad oförskämdheter om Dimebag Darrel, (exempel på citat innefattar uttryck om Dimebag som ”an ignorant, barbaric, untalented possessor of a guitar”) och att det var lika bra att han lämnade jordelivet.
Låten är bra, inte tu tal om det, men jag tycker att den faktiskt får stryk mot Locust.
De är olika i stil, men den senare har en härlig dynamik som gör att den är väldigt hållbar.
Betygen hamnar därmed på precis omvänt mot förra ronden, alltså fyra på båda låtarna – men denna gång med Locust som den starkare i leken.
Även om jag anser att de är väldigt bra så är trots allt ingen av dessa låtar fullständiga fullträffar, och ingen av dem är de bästa på respektive skivor – så femmorna lyser med sin frånvaro…
”The Blackening” – 4
”Unto The Locust” – 4
ROND 4 – Balladen
….alltså, en del saker får man ta med en nypa salt, så som denna rubrik. Det är kanske inte, per se, en klassisk ballad vi pratar om såtillvida att den påminner om något som Bon Jovi skulle stå som avsändare på, med lång schamponerat hår som böljar i vinden medan man sjunger om kärlek.
Det är snarare en ballad sprungen ur thrash, med mörk botten och en underliggande strömvirvel av ilska vi pratar om.
Den svarta skivan har Now I Lay Thee Down som sin representant (tillika plattans andra singel, för den som noterar allt på Wikipedia) medan den grönsvarta svarar med Darkness Within (också det den andra singel fast från den skivan).
Båda är helt fenomenala låtar, och egentligen är det inte mycket att säga.
Det är dags att maxa poängtalen!
”The Blackening” – 5
”Unto The Locust” – 5
ROND 5 – Resterande låtar
Nåväl. Nu har vi alltså plockat ut 3 av skivornas 8 respektive 7 spår.
Låt oss samla övriga låtar och helt enkelt kollektivt bedöma hur de står sig!
”The Blackening” kompletterar sin låtlista med: Beautiful Mourning (för övrigt en låt man kan spela i Guitar Hero), Slanderous, Halo, Wolves och långa avslutande A Farewell To Arms. Gosse – det är en lista som sparkar stjärt! Halo är ju exempelvis så bra att det är närapå kriminellt, och det är när man ser alla låtar uppradade som man inser hur fruktansvärt jämn och bra den här plattan är. A future classic, och en given 5:a i min bok.
”Unto The Locust” har förutom de tre spår som redan specialgranskats följande setlista: Be Still And Know, This Is The End, Pearls Before The Swine och Who We Are.
Det är förstås bra (hey, vi pratar ju ändå om Machine Head, något annat vore ju faktiskt nästan otänkbart…), men det håller inte samma extrema kvalitet som föregångaren.
Det blir också tydligt när man ser alla spår uppradade såhär, speciellt med lite tid på nacken så framstår 2007 års platta som ramstark om man jämför med den från 2011.
”The Blackening” – 5
”Unto The Locust” – 4
ROND 6 – Produktion
Ärligt talat, det är inte helt enkelt att utröna vem som egentligen har gjort vad gällande produktionen på de här skivorna. Kollar man Wikipedia på ex ”Unto The Locust” så står Robb Flynn för produktion och mixning, Juan Urteaga för mixning och engineering samt Ted Jensen för mastering. På skivan står det att Flynn tar störst plats – men hur vet man hur det egentligen gick till och vem man ska tacka för ljudet och slutprodukten?
Lättare sagt än gjort, vill jag påstå.
”The Blackening” har enligt wikipedia Flynn som producent,Matt Hyde och Colin Richardsson på mixning och Mark Keaton listad som engineering.
Överlag är min känsla på båda skivorna att det är Flynn som haft en idé och en vilja om var man är på väg, men att det faktiskt är ett lagarbete som gett slutresultatet.
Fast det spelar ju egentligen ingen roll för ronden och dess poäng – här är det känslan i produktionen som står i fokus.
Jag tycker att ”The Blackening” har en aningen skitigare ljudbild än sin efterföljare som känns mer ren. Det är mer…. ja… luft, i ”Unto The Locust”, men ändå känns det som om det är mer Machine Head i ”The Blackening”. Där ligger ilskan mer på lur, där är stämningen mer förtätad.
Men båda är bra.
Jag kan inte bestämma mig för vilken som är bäst eller vilken jag gillar mest, men helt klart ger båda skivorna mig fina stunder och jag kan strecklyssna dem på hög volym om jag vill – utan att bli ”trött” i öronen.
Och det vill man ju.
Strecklyssna. På hög volym.
”The Blackening” – 4
”Unto The Locust” – 4
ROND 7 – Bandet
Minst sagt viktigt – hur är bandets form egentligen?
Och vilka är med i bandet?
Samma personer, är svaret. Givetvis är det frontmannen Robb Flynn som hanterar sång och gitarr, samt gitarristen Phil Demmel som hanterar många solon (jag menar, det var ju till och med han som inspirerade undertecknad att faktiskt plita ner dessa rader!) som står oftast i fokus, men man ska inte glömma rytmsektionen. Ryggraden. Dave McClain piskar skinn för glatta livet och Adam Duce lägger en följsam basgång.
Utan dessa herrar skulle inte gitarristerna kunna glänsa – för oftast är det så fallet är.
De glänser, och om man skulle räkna det totala antalet fläskiga mördar-riff eller gnistrande solon som befolkar de här två plattorna så undrar jag hur många man skulle komma upp i.
En ansenlig mängd, minst sagt, då det är det bestående intrycket.
Min känsla är ändå att ”The Blackening” har mer hjärta än hjärna i sig, och att även om den i slutänden är perfekt lagd så har den inget av känslan att man sökt perfektion i sig.
Det kan jag däremot känna lite ibland med ”Unto The Locust”, trots att jag nog tror att bandet är ännu snäppet vassare rent tekniskt.
Där har ändå fördelen gått till hjärnan snarare än hjärtat, och man har verkligen försökt (….visst, till viss del även lyckats) göra en dunderstark skiva.
Men jag är ju, som ni kanske vet, stark för när konst kommer från hjärtat, och när band verkligen spelar skiten ur sig i någon form av ”strid-för-livet”-kamp.
Därför dessa betyg.
”The Blackening” – 5
”Unto The Locust” – 4
ROND 8 – Arvet
Närapå sista ronden nu. Orkar inte hålla på i en evighet helt enkelt, och jag skulle vilja ta en lite udda rond. Arvet heter den, och det är inget annat än ett fullkomligt godtyckligt försök att se in i framtiden.
Bandets debut ”Burn My Eyes” har i efterhand kommit att tillskrivas stor betydelse för genren och den hårdare gitarrbaserade metallen i stort. Ändå kan jag inte låta bli att undra om det verkligen är för den plattan man kommer att bli ihågkommen när det – långt från nu – till slut blir dags att lägga guran & solbrillorna på hyllan och dra sig tillbaka?
I think not.
Så vilken av dessa två eminenta skivor skulle kunna ta den platsen – eller finns till och med just den skivan ännu i framtiden?
Svaret är – ”The Blackening”.
Jag tror personligen inte (även om jag förstås hoppas!) att bandet kan toppa den helheten, eller att man kan leverera en skiva som tar dess placering som klassiker.
”Unto The Locust” är en fantastisk skiva, den spöar faktiskt debuten så det stänker om det – men den följer på en urstark skiva som definierade Machine Head som ett av de stora banden i den moderna metallen. På samma sätt som ”South Of Heaven” är en fantastisk skiva som alltid kommer att stå i skuggan av ”Reign In Blood” ur ett betydelseperspektiv så lämnar ”Unto The Locust” ett mindre arv efter sig än ”The Blackening”.
Oavsett faktiskt kvalitet på skivan så kan den till och med bli relativt bortglömd i bandets diskografi om 30 år.
”The Blackening” – 5
”Unto The Locust” – 3
ROND 9 – Känslan
Jojo. Ni har förstått vid det här laget, eller hur?
Den absolut sista ronden (måste göra saker, måste fixa och dona!) i denna Tvekamp ägnas åt min känsla för plattan, och det blir förstås oundvikligt så att delar av dessa poäng redan avspeglat sig i rond 8. Om man ser ur ett historiskt perspektiv.
Ska vi ta min egen känsla så beskriver jag det nog enklast som så att det alltid är ”The Blackening” jag petar in i spelaren när jag vill lyssna på Machine Head. Det är aldrig ”Unto The Locust”, såhär något år efter att den kom.
Jag kan inte ens räkna antalet kilometer jag promemerat eller sprungit med ”The Blackening” som sällskap i lurarna, och ska jag lista de 10 bästa plattorna som kom under första decenniet detta årtusende så känns den självskriven.
”The Blackening” – 5
”Unto The Locust” – 3
SAMMANFATTNING
Oooookelidokeli, låt se. Känslan var jordskredsseger till ”The Blackening”, och inget under resans gång har egentligen fått mig att ifrågasätta det. Möjligtvis inser jag att topparna på ”Unto The Locust” är väldigt väldigt bra (bättre än vad jag mindes, nästan), men att den faller på helheten när de två plattorna jämförs.
Nåväl – såhär blev summan:
”The Blackening” – 42
”Unto The Locust” – 33
Utklassning. Och då ska man ha klart för sig att båda plattorna faktiskt är riktigt bra (så bra att ”Unto The Locust” förärades med en betygsfemma när jag recenserade den…).
Det säger en del.
Hur som helst, det var skönt och kul att skriva den här Tvekampen.
Tack Phil, för inspirationen!