Rebellängeln Tipsar: AUGUST BURNS RED ”Leveler”

Jag gillar inte metal core.
Detta statement har du läst förut här på Heavy MetAle, och då såg du även hur mitt ex av den här ser ut (det är specialutgåvan), vars omslag jag gillar bättre än det här.
Ändå är detta Tipset denna gång, och det beror förstås på att AUGUST BURNS RED med sin Leveler helt enkelt vunnit över mig, mot alla odds. jag köpte den av en ren slump – plockade upp den på Sound Pollution i Gamla Stan, varför vet jag inte egentligen – och har därefter spelat den bra mycket oftare än jag egentligen vill erkänna. 
Det är ju liksom inte musik som jag oftast stoltserar med, kan man säga, men den här skivan har något som får mig att återvända till den. Kanske hörs det redan i andra låten Internal Cannon, där bandet ger sig på att mixa in lite spanska akustiska gitarrer i vrålandet och kommer undan med det att detta inte är den vanliga mellanmjölksmetalcore som jag har så svårt för. Eller så är det så enkelt att skivan kom in i en passande period och innehåller en uppsjö starka låtar och därmed fick fäste?
Det spelar mindre roll, helt oavsett så ska vi här och nu hylla en metal core-skiva av ett kristet band. Det händer inte ofta (det här är antagligen både första och sista gången) på den här siten, så det är bara att du ger dig i kast med ”Leveler”.
Skivan bjuder på ett par riktiga dunderspår.
Salt & Light, 40 Nights, tidigare nämnda Internal Cannon och Poor Millionaire står ut lite extra tycker jag, och vill man kan man hitta textfraser som visar bandets teologiska funderingar. Bra exempel på det är inledningen av Cutting The Ties, där frontmannen Jake Luhr vrålar ut textstrofen ”silence is a frsutrating answer when all you want is a sign”.
Jag bryr mig inte så himla mycket om det där.
För mig är det låtarna och känslan som räknas. 

Bandets kärna är trion John Benjamin ”JB” Brubaker (gitarr), Brent Rambler (gitarr) och Matt Greiner (bas, keyboards) om man ser till tjänsteår då de alla varit med sedan starten 2003, men även ”nykomlingarna” Jake Luhr (sång) och Dustin Davidson (bas) har varit med länge, sen 2006. Tillsammans har man petat ur sig inte mindre än sju plattor, varav den här är nummer fyra i ordningen. Den kom 2011, när man varit i farten precis sådär lagom många år för att ha hittat samspelet och vara i en kreativ malström.
Naturligtvis borde jag kolla in de andra skivorna om nu ”Leveler” kittlar mig såhär rätt, men det kan jag med handen på hjärtat inte säga att jag gjort eller kommer att göra.
Det räcker rätt bra med just ”Leveler” för min del.
Jag gillar ju som bekant inte metal core, och när jag nu hittat en platta som motbevisar mig!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.