The Project Hate MCMXCIX – There is no earth I will leave unscorched

”Left, left, left, right, left… I’m going to sneak up from behind…”

(Review in English below the YouTube teaser)

Så…

Ni kommer ihåg mitt först inlägg någonsin här på Heavy Metale? Ni vet, den där presentationen? Där lovade jag ju att jag skulle komma med lite annat krafs förutom massa ölsnack. Det har inte blivit så mycket av det än så länge, men nu är det dags att ändra lagarna här i huset. Det händer något ibland som gör att man bara måste vässa till sig och indoktrinera lite sådär på hobbynivå. Och idag är det en sån dag. The Project Hate MCMCIX släpper sin nya ”platta” på Juldagen. Ja, den 25:e December helt enkelt. Mitt på den amerikanska julafton… briljant!

För er som inte har en aning vad som strax kommer att väcka upp Er ur eran livslånga mentala sömn så kan vi nämna lite om konstellationen. Bandet består av en stor profil, Kenth Philipson a.k.a. Lord K, en figur som har en ganska lång historia bakom sig med att bara vara stor och fulländad. Förutom det så är han en hävert på att spela, arrangera och skapa förmörkande epos i sin ”dungeon” hemma i sitt skrymsle utanför Örebro. Bandet har en diskografi som innehåller 10 studioalbum och en live-platta. Glöm live-plattan. för det kommer aldrig hända igen; den här skapelsen har utvecklat sig till något som är väldigt svårt eller i princip omöjligt att återskapa live. Det är nämligen så att Lord K har en förmåga att dra till sig grymma musikanter, som gladeligen säljer sin själ till Hin Håle för att få medverka på hans dödshyllande operetter.

Denna gång har han bytt sångerska (igen) och det är i mitt tycke ett av hans bästa moves någonsin. Jag har nämligen lite svårt för sångerskor inom metall, och med det så menar jag inget alls, det är bara min personliga preferens. T.ex. så har jag aldrig kunnat lyssna och verkligen njuta av Nightwish p.g.a. Tarja, eller  Theatre of Tragedy p.g.a. Liv Kristine. Framför allt har jag aldrig riktigt fallit för Dream Theatre p.g.a. James LaBrie, den tjejen försöker bara för mycket. Men, strunt i det, nu snackar vi bra prylar istället.

Ellinor Asp är kodordet idag, hon är nya sångerskan i projekt hat, och hon levererar på alla nivåer, och lite till. Om jag vore tjej, så skulle jag vilja kunna sjunga som hon. Lite vriden,hes och jävligt rock, men samtidigt så in i bängen vacker, flexibel och muskulös. Hon är som en lärka besatt av Bonnie Tylers odöda ande och satt i en för trång bur. Eller vänta, Bonnie Tyler lever fortfarande… då får vi fantisera om att hon besätter lärkor som hobby på sidan av en tynande tillvaro. Vem skulle inte göra det liksom? Bara på kul. Fröken Asp besitter i alla fall en förmåga att försköna en stenhård miljö till något annat än vad det faktiskt är, hon är som en tussilago i ett stort fält av tistlar, och bidrar med ljus och värme i en mörk och ond vision. Ni vet Yin och Yang? Det funkar…

I andra änden av tistelfältet så står Jörgen Sandström och muttrar. Ni vet, den där gamle filuren som alltid har sjungit med TPH? Med en röst som är som saltvatten på en ljumske skrubbad av sandpapper så bidrar han med en djävulsk dimension till operan. Var den här spjuvern hittar sitt röstregister vill ingen veta, för jag gissar att det finns en och annan okristlig rit bakom den svavelspottande ljudbild han presenterar? Jörgen har som bekant en historia som få kan matcha, visserligen på bas-fronten, men ändå. Han har varit med i Entombed, Grave Vicious Art och han är för tillfället med i Torture Division och Krux. Inget konstigt med det, han borde sjunga i prick allt som släpps, även dansband och country, för då kanske jag skulle kunna lyssna på det också? På denna platta så artikulerar han sig ännu bättre än någonsin, och jag ler i mjugg när han fyller ut ljudbilden med blöt, otrevlig growl där man faktiskt hör vad som sjungs.

Sång i all ära, men tillbaka till musiken, för det är här magiken skapas. Lord K himself spelar all gitarr, bas, keyboards, mungiga, panflöjt och vad som helst som kommer i vägen för honom på hans resa mot vår slutgiltiga destruktion. Visst, han använder soloister till gitarrerna men mer om dom snart. Vi snackar långa låtar här, det är 6 låtar på plattan som är 80 minuter totalt, och ingen låt är under 10 minuter!! Därför känner jag mig trängd att kalla denna skapelse mer som ett soundtrack än en platta, den är ett soundtrack till vår dagliga förstörelse, ett epos som kan ackompanjera oss i vår vardagliga självdestruktion, och ändå må bra över det. Det används även gamla slagkraftiga hits inkilat i produktionen som en hyllning eller som ett hån (vilket du vill). Gamla klassiska låtar som ”When the saints go marching in” och ”Row your boat” åkallas för att understryka viktigheten i vad som behöver sägas. Ripoff skulle en del säga, genialiskt säger jag. Hur ofta har man inte nynnat på dom dammiga gamla bitarna utan att fatta? Nu fattar man…

Trummorna sköts av Dirk Verbeuren, till vardags i Soilwork, och det är en ren orgasm att lyssna på vad som händer i bakgrunden. Dirk är en sån där trummis som kan leverera helt vansinniga prylar utan att du direkt undrar vad som händer. Men om du börjar lyssna på riktigt, så finns det en risk att du sitter där med en strimma av snus-dräggel sakta rinnandes ner för kinden. Det är en ren fröjd att lyssna sig igenom plattan och fokusera på trummorna (ja, jag är trummis i grunden) och bara försöka lista ut vad som händer ibland. Det blandas off-beats med raka trumkomp så det står härliga till, och en hel del demoniska fills som jag undrar över om han själv vet vad han gör? Han är en demon i människoskepnad när det kommer till trummorna.

Förutom allt ovanstående, så har vi ett gäng extra personal, eller ”special guests” som vi säger på engelska. En väldigt stor portion av alla solon sköts av Lars Johansson (Candlemass) men vi bjuds på extra solon från Henrik Danhage (Evergrey/Death Destruction) , Mike Wead (King Diamond). Extra sång från Erik Rundqvist (Vomitory), Ross Dolan (Immolation), Richard Sjunnesson (Unguided)  och Lawrence Macrory (F.K.Ü./Darkane). Allt detta ihop kokas ihop till en väldigt njutbar och trevlig döds-operett som ingen borde vara utan.

Lägg till som dekor på tårtan ett excellent bas-ljud som blåser bort vilken trädkramare som helst från prick alla ”asfaltera-inte-våran-park-protest” som någonsin har inträffat i Sveriges historia och elektroniska effekter som accentuerar perfektionen till ytterligare höjder än vad som egentligen är möjligt så har ni den perfekta julklappen till er själva.

Jag vet inte hur det är med Er? Men jag kräver lite extra löning på sidan av när jag lyssnar på musik nuförtiden. Den lönen består av en stimulering av hjärnans njutningscenter. Om Bach eller Beethoven skulle vara född på 70-talet så finns det en chans att dom skulle ha komponerat sån här musik. Ja, ni kan kalla det överdrivet, eller superlativ, men det här är en opera tillägnad brutalitet blandat med skönhet. Den här plattan är som ett Kinder-ägg. Lite mjukt, lite hårt med en mental leksak inbakad i mitten. 3 in 1.

5 demoner av 5 möjliga står i givakt när den här skivan spelas upp.

Tror ni mig inte? Glo och framför allt lyssna på det här smakprovet så har ni svaret på frågan om ni borde köpa den. I klippet finns även info hur man gör för att få tag på ett eget exemplar av denna världsomvälvande produktion.

Hinner du inte läsa så går du in på www.theprojecthate.net och kollar närmre. God Jul!!

 

Yeah, if you’ve seen the teaser above, I guess you are a true Hater? Because I know you came here through the TPH Facebook.

As you probably know, I wrote for Global Domination before so lets treat this as a Global Domination review shall we? OK, fine, lets go!

If you are a true “Hater” you have followed Lord K’s development through decades, and you have followed his morphing with ave, wondering how the f**k he’s managed to pull it off every time. This time around you will most probably be a customer at your local psyche ward after listening in to this masterpiece. My access is prohibited at the local institute, I’m quite well known over there, so I´ll be fine.

Let’s start with the obvious elephant in the room. Lord K has exchanged the singer once again and this time around he has finally hit the bulls-eye for real. Mrs. Ellinor Asp is now invited into the inner circle of unholiness and boy, does she deliver… She is like a rose sprung in a field of thistles. Colorful and vivid, standing tall in a battlefield with only her thorns acting as protection.  Like a demon spawned from Bonnie Tyler’s unholy rituals with Satan she enters the room with authority and lays down a mighty beautiful sing-track for the album. It is beautiful, slightly hoarse and enchanting. It’s a fucken mystery how she has stayed alive, swooping under the radar from everybody in the music industry? Thankfully, Lord K knows his shit, and brought her under his black wings for protection.

In the other end of the field of thistles, Mr. Jörgen Sandström once again handles the male vocals, and he needs no further introduction. He’s just acting his normal stuff, like a boss!! However, on this album, he is more articulate and delivers his wet, moist growls with more precision than earlier works. On the former album I felt that he sometimes sunk in the swamp of growls and went out of focus here and there. Not this time around, I’ll tell you that. Now he is more focused than ever and you can hear every note passing his weapon called mouth through the whole album.

Vocals in all its honor, but in the end the music has to be at least on par since the last album, right? And if you have the slightest trace of doubt spawning in your feeble brain, you can just let that thought go. Once again we are brought on a journey through all the passages that we thought had gone missing through the years of mental indoctrination. You know… I have been physically fresh all my life (mentally is another business) but I caught a minor distraction on my way to perfection last year. From a small tick I received the honor of being blessed with “Invasive Staphylococcus Aureus” in my nervous system. And when I received the correct medication, my body reacted at once with a shocking result. Just like a horse-kick in your genital areas, it reached out and my body reacted like a cheerleader hearing the result after a 10.0 in the yearly ICU Championship (Yeah, I watch that).

What I meant to say with all the gibberish above, is that my body reacted like plant that had been out of water too long, or just if you  had been out of air in a free dive and came back to the surface for a final gasp of air. If Beethoven, or Bach or even Vivaldi had been brought to life in the 1970’s they could have very much been composing stuff like this. Yeah right, Lord K may just not be the Bach of the century, but if he had been born at the same time as Bach, he wold most certainly rocked the shit out of the community. And that is just what’s happening on this album. You are taken through twists and turns that challenge your mind to the limit, and it challenges your old grey matter in the compartment you call cranium to react accordingly. Like a Sir!!

Lets talk about the rest of the staff! The drums is once again handled by Dirk Verbeuren, or should I say that Dirk Verbeuren is handling the drums? There’s a slight difference there. Old Dirk is performing at the edge of being real, and I find myself rewinding back more than once and just listen to what the hell he is doing. Blending straight up standard beats with out of this world fills he delivers on all accounts. If you find the slightest of interests in the percussion area, this is one of albums you should listen to. Just like a normal human being he sits there on the drum throne delivering demonic drum handling…and beyond. Just listen!!

And on top of that, we are presented with top notch people manufacturing stuff to be inserted to this never-ending opera of self-destruction. Lars Johansson (Candlemass) is performing 90% of the guitar solos together with Henrik Danhage (Death Destruction/Evergrey) and Mike Wead (King Diamond). Extra vocal parts is sung by Erik Rundqvist (Vomitory), Ross Dolan (Immolation), Richard Sjunnesson (Unguided)  och Lawrence Macrory (F.K.Ü./Darkane). All of this brings you an opera of death that nobody should be spared from.

And as extra semen on the cake we are presented with a massive and just brutal bass sound that blows any Green Peace activist from whatever powerboat of protest there ever was… I’m not saying that Green Peace is bad, I’m just saying that they are weak!! Together with a perfect production work from Dan Swanö, there’s nothing to say really, just kneel and accept the fact that TPH is a major force to reckoned with in this area of Christmas celebrations and God worship. Just take a look around and you know who is right and who is wrong… 5 out of 5 demons stand attention when Lord K enters the room!

 

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.