Snart fyller Rebellängelns bror år (grattis i förskott!). Det gör kanske att man tänker lite extra på hur det var förr? Eller så är det bara ett resultat av att jag lyssnat en del på min gamla iPod på senaste, och därmed fått rulla runt bland klassikerna. Vete fan egentligen, och det spelar ingen roll hur det gick till för av en eller anledning hamnade den här skivan i spelaren. Det är ju RAINBOW, men knappast en av deras riktigt stora skivor. Den är väl nästan lite i skymundan, klämd mellan de stora plattorna med Ronnie James Dio och Graham Bonett där hitsen finns. Visst sjunger Joe Lynn Turner bra, men det är ju bara att erkänna att de stora låtarna finns på andra skivor egentligen.
Men.
Det finns nog ingen skiva som drar upp min nostalgimeter lika högt som den här.
Min morbor är ju nästan ensam skyldig (TACK!) för min utbildning inom klassisk hårdrock, då det hos honom bjöds på klassiker som SAXON ”Crusader”, KISS ”Lick It Up”, BLACK SABBATH ”Born Again”, VAN HALEN ”1984” och MANOWAR ”Battle Hymns” med flera. Och så, bland alla de andra skivorna så fanns den här, och den spelades flitigt vill jag minnas. Och ni vet ju, det är speciellt med en skiva som direkt slår an en ton som gör att man liksom förflyttas till en annan tid, en annan plats.
Det räcker liksom att man sparkar igång Stranded så är jag där igen. I farbro Anders rum, med alla LP-skivor, hans ångmaskin (ja, vad ska man säga… antingen är du i den åldern att du minns och vet vad en ångmaskin är, eller så är det rätt meningslöst att försöka förklara..), lite hantlar på golvet och en steroe byggd som ett torn med separata delar för skivspelaren, kassettdäcket, radion, equalizern.. s
Shit, jag ville verkligen vara han. Där och då. Så jävla cool.Den här skivan tar mig dit igen. Den är dessutom jävligt bra, så det är inget fel alls att spela den såhär många år senare.
Klassiskt skivomslag dessutom, kanske är det plattans mesta bidrag till hårdrockshistorien egentligen? Oavsett blir man jju nyfiken.
Vad maxar din nostalgo-meter, och varför?
Tack! Nostalgi för mig är framförallt Live after Death som min storebror hade, jag vill (som många andra) alltid höra Bruce skrika ”scream for me long beach!” när jag hör maiden.
Sen köpte jag Live Evil själv. Man kan ju tycka vad man vill om Dio på Ozzy-Sabbath låtar, men för mig är det de versionerna som verkligen tar mig tillbaka till pojkrummet.
Och inte att förglömma: TWISTED SISTER med det utvikbara råhäftiga omslaget på LP-skivan. Det är extrapoäng på det!
Förmodligen är Joe Lynn Turner-eran den bästa med Rainbow, även om jag gillar Graham Bonnet också. Skivorna med Dio är väl bra men jag föredrar de andra. T ex så finns ingen lika bra låt som Street of Dreams på Dio-skivorna.
Men Straight Between the Eyes är den bättre av skivorna med Joe Lynn.
…kanske den är, men för mig som är så påverkad av nostalgiska minnen så slår den inte ”Bent..”. Men man får tycka olika! 🙂