Rebellängel Recenserar

Norska veteranduon SATYRICON släppte 2013 års bästa album. Sedan dess har mycket hänt, bland annat har Sigurd ”Satyr” Wongraven bekämpat en hjärntumör och blivit förälder, samtidigt som bandet rest runt och spelat hela plattan ”Nemesis Divina”. Nu är man tillbaka med nytt material, ”Deep Calleth Upon Deep” som inte bara kommer behäftat med ett omslag […]

Den här skivan är slemmig som satan. På ett bra sätt. Och det är helt medvetet. Lyriken kretsar kring HP Lovecrafts universum och även musiken är skapad och anpassad för att ge lyssnaren mentala bilder av tentakler som sträcker sig genom mörker, uråldrig ondska som begravts för eoner sedan och varseblivning av sedan länge bortglömda

Det är inte ni, det är jag. Sen återuppståndelsen av ACCEPT i sin nya form – kanske mest tydligt i form av att det nu är Mark Tornillo som står för sången och inte legendariske Udo Dirkschneider – så har jag hyllat bandet. Imponerad över hur pass vitala, hungriga och relevanta de tyska veteranerna levererat

Du vet hur det liksom kan vara ibland – en lyssning och man liksom VET att en skiva är bra och att man gillar den. Så är det med NIGHT och deras ”Raft Of The World”, och den enda frågan är nästan…. ”hur mycket kommer jag gilla den”? Linköpingsbandet NIGHT spelar ju klassisk melodisk hårdrock,

Den här recensionen har Rebellängeln våndats över en längre tid nu. Dragit mig för att skriva den, och när så nu sker så upplever jag att det är en riktigt svår text att få styr på. ”Raise The Torch”, bandets tredje album, har varit ute rätt länge nu och jag har lyssnat på plattan av

…alltså, jag måste få börja den här recensionen med att dela ut en ”tumme upp” Polska DECAPITATED har ju historiskt befunnit sig i den tekniska dödsmetall-genren för att efter återkomsten nästan likna MESHUGGAH lite. Stundtals lite knepiga riff, lite djent-känsla på skivor som ”Carnal Is Forever” och ”Blood Mantra”. Med ”Anticult” tvättar man nästan helt

…redan när jag går ut från Sound Pollution med den den här skivan i påsen så undrar jag vad fan jag håller på med. DANZIG? Nu, ett par decennier efter att han var bra? När gör man verkligen slut liksom, och slutar ”pliktköpa” skivor med artister man liksom egentligen gett upp hoppet om? Förra given

Musikåret 2017 ser ut att få en framskjuten placering i historien – det är sannerligen ett år med mycket starka releaser. TOMBS levererar med ”The Grand Annihilation” en av de starkaste, och även om betyget just så pass kravlar sig upp över strecket så är det ett maxbetyg vi snackar om! Precis som med den

Islands postrock-stolthet SÓLSTAFIR har ett alldeles unikt musikaliskt uttryck. De kan som ingen annan fånga sin hemös natur och dimmiga mystik i sin musik, och liksom… linda in sin lyssnare i den. Sångerna framförs på isländska, och egentligen borde inte det här fungera på ett internationellt plan. Lite svår, karg postrock som ibland traditionellt har

FIRESPAWN är här med sitt andra album, och i allt låter i det stora hela lika. I alla fall i stora drag, möjligen är bandets svärtade dödsmetall mer lutad åt det svärtade och black metal-liknande (mer om det senare), men i övergripande beskrivning gäller ”från dödsfronten – intet nytt”. Precis som man vill. Det här