Du vet hur det liksom kan vara ibland – en lyssning och man liksom VET att en skiva är bra och att man gillar den. Så är det med NIGHT och deras ”Raft Of The World”, och den enda frågan är nästan…. ”hur mycket kommer jag gilla den”? Linköpingsbandet NIGHT spelar ju klassisk melodisk hårdrock, och redan på ”Soldiers Of time” föll jag speciellt för när bandet höll tillbaka ”galopp-heavy metal” en aning och fokuserade mer på de akustiska och snygga känslosamma låtarna – antagligen en av anledningarna till att skivan fick stå i centrum som Rebellängeln Tipsar. Med tredje given ”Raft Of The World” känns det som om bandet valt att fokusera än mer på den sidan, och jag gissar att det är huvudorsaken till att jag sådär direkt gillade den. Efter första spelningen har man den där lite mysiga, mellantempo-svängiga känslan med sig i kroppen även om låtarna inte hunnit sätta sig. Över tid utkristalliserar sig detta än mer, NIGHT anno 2017 är snarare ett rock-band än ett heavy metal-band. Låtarna är starka, varenda en av dem, men stöpta i en form som påminner mer om en trubadurstund runt lägerelden än om KING DIAMOND med eld och full sminkning på scen.
Jag gillar det. Allt känns ganska avskalat, och variationen sker istället i tempo och anslag. En låt som Winds driver på bra men utan att ha ett aggressivt bett, medan Time gungar fint och en låt som Under The Gallows lever på sitt riff. Det hänger ihop riktigt snyggt, och även om jag kan tänka mig att en del fans från tidigare kunde önska sig mer… tja… nitar och jävlaranamma-ballar-av-stål, typ, så tycker jag att NIGHT valt rätt spår. På det här sättet har man verkligen hittat en egen röst i hårdrocksvärldens kör. Överlag är alla spår som nämnts bra, svagast är antagligen Coin In The Fountain som jag kan tycka är lite tråkig, bäst är starten på skivan med höjdarlåtarna Fire Across The Sky och Surrender samt tidigare nämnda Under The Gallows. Det är lätt att charmas av den inledande trion, jag lovar!
NIGHT har under tiden som förflutit mellan ”Soldiers Of Time” och ”Raft Of The World” haft en del medlemsbyten. Kvar är förstås kärnfigurerna Oskar Andersson (eller, Burning Fire som han kallar sig på Metal Archives…) på sång och gitarr samt Sammy Petterson (a.k.a Highway Filip…!) vilket borgar för att bandet låter väldigt lika – men i övrigt är det nya ansikten. Herr Filip har dessutom bytt bas mot gitarr, då Joseph Max enligt uppgift tagit basen och Dennis Skoglund belagt trumpallen. Förändringar, med andra ord, men det märks glädjande nog inte speciellt mycket på musiken. (För övrigt kan man ha sina aningar om att herr Filip lagt bas på inspelningarna också…)
Jag gillar NIGHT, och jag gillar ”Raft Of The World”. Även efter ett tag, och det här är en sån där skiva som kommer ploppa upp och spelas med jämna mellanrum eftersom den har en så skön vibb. Episkt och storslaget omslag dessutom, vilket förstås alltid är bra!
NIGHT ”Raft Of The World” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!