Besatt av BATHORY ”Hammerheart”

Svenska BATHORY räknas väl till de där riktigt influensrika banden.
Som verkligen definierat en genre, eller två. Black Metal och kanske någon form av Viking Metal.
Min första kontakt med bandet var via den här skivan. ”Hammerheart”.

Jag köpte den utan att ha lyssnat en sekund på bandet med Quorthon i spetsen, och enbart på ren känsla när jag kollade på konvolutet.
Otroligt vacker målning både på denna framsida, samt i uppviket av denna dubbel-vinyl.
Fronten är ett foto av ”The masterpiece ”A Viking’s Last Journey” by Sir Frank Dicksee, mittuppslaget är signerat Jörn Böhmer-Olsen och Ralf Sörensen och heter ”Nightfall By The Shore” och skivan i sig är inget annat än en lång episk resa in i ett kargt musikaliskt landskap.
Låtarna är långa och berättande, fyllda med effekter som när vågor slår mot stranden, och det var första gången jag kom i kontakt med en sån här typ av musik.
Låtarna heter saker som Shores In Flames, Baptised In Fire And Ice, Valhalla, Father To Son och den avslutande fantastiska toppmarkeringen One Rode To Asa Bay, 10:25 lång och en sån där låt som jag memorerade texten till.
Fantastisk skiva, och för evigt ihopkopplad med en ganska speciell tid i mitt liv.

Detta var efter att jag hade arbetat som Kamratstödjare med bångstyriga ungdomar, och ryckt in i militärtjänsten. Jag hade, tillsammans med brorsan, flyttat till den första egna lägenheten i Skellefteå, och skulle så småningom mucka från ”lumpen” för att börja jobba på Telia i Skellefteå.
(Bolaget hade då precis bytt namn från Televerket till Telia, jag försov mig den allra första dagen med mer än en timme och startade där min karriär som kontorsråtta.)

Det var förstås också en tid där jag försökte lära mig vad det innebar att ha ett hushåll.
Det gick väl.. ja.. sådär.
Brorsan hade ett rum, jag det andra och så var det ett gemensamt kök.
Han är yngre än mig, men har alltid haft lite mer innanför pannbenet, och förstod på ett ett helt annat sätt vad det innebar att bo själv (även om jag i ärlighetens namn minns ett besök från vår kära mor, ett sånt då hon ville ifrågasätta hur vi bodde och levde..).
Jag var mer av den stilen att jag körde så länge de tfanns pengar, och när det inte fanns så improviserade jag. Bjöd över kompisar och hoppas att de skulle ha med läsk i flaskor som gick att panta.
Smet in på den närliggande gymnasieskolan för att sno hårdbröd i samband med lunchen.
Dumheter, helt enkelt.
Och, jag spelade spel.

Warhammer. Figurspel som har ett ben i leken med tennsoldater och den andra i rollspel.
Det där besatte mig och mina vänner, så vi utkämpade stora slag i mitt rum i den där lägenheten.
Man kan tro att vi festade järnet, men det blev inte så.
Jag spelade ishockey och målade tennfigurer. Jävligt revolterande hårdrocks-lifestyle, alltså...
Nå, grejen var den då – när man skulle börja spela så gick det ut på att man ställde upp sina figurer på var sin sida av ett bord (låter enkelt, men förstås var bordet flera meter stort och täckt av en grön filt och en massa annat skräp, du får surfa in här för att se lite bilder) utan att man skulle veta var motståndaren ställde sina pjäser.
Som skydd, i mitten, använde vi dubbelskivor som vi ställde upp.
Jag ville alltid ha med den här skivan.

BATHORY ”Hammerheart” blev liksom min mentala trigger för att ”nu, nu blir det krig”. Det kom att smitta av sig på annat också, så till slut hade jag den i lurarna när jag skulle spela match också.
Det blev en mental träningsgrej, varenda gång jag hörde plattan (eller bara sista låten, om det var ont om tid så var det just One Rode To Asa Bay som var valet) så gick min koncentration och mitt ”jävlar anamma” upp ett par snäpp.
Mina vänner gillade inte skivan speciellt, det var för dålig sång på den för deras smak, så jag spelade inte den speciellt ofta när de var hemma – av ren hövlighet.
Mest när jag var själv.

Nu för tiden har skivan och låten tappat sin effekt.
Min hjärna är avtrubbad och reagerar inte på den längre.
Jag kom så småningom att flytta till England, Nottingham och arbeta nästan två år för företag Games Workshop som tillverkade spelet och figurerna. De ligger fortfarande någonstans och samlar damm på vinden, men jag tror tyvärr att skivan är förlorad och att vinylen som sett så mycket låtsaskrig runt sig numera ägs av Stones.
Jag har återköpt CD-versionen, men den duger inte mycket till när det gäller konvolut och omslag. Den räcker på sin höjd för att ge dess minnen av en svunnen och enklare tid…

3 reaktioner på ”Besatt av BATHORY ”Hammerheart””

  1. När jag läser sista stycket så blir jag så ledsen och börjar smida planer om när jag ska bjuda hem dig så att jag kan återskapa din känsla för den här skivan. Eftersom du inte längre spelar hockey så finns ingen anledning av att känna att du ska gå ut i krig när du lyssnar på den utan något helt annat. Men mer än så säger jag inte. Denna gången!

    1. Chief Rebel Angel

      ….det är, nu när du säger det, ett ganska sorgligt stycke text. Men mest gör din kommentar mig riktigt nyfiken…!!!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.