Besatt av CLAWFINGER ”Deaf Dumb Blind”

Helt ärligt – det är inte alla skivor som besatt mig som jag såhär i efterhand är stolt över.
Det finns en inte obetydlig andel som jag med tiden helst vill gömma undan lite i skivhyllan, och som jag har svårt att förstå att jag själv diggat så pass mycket som jag faktiskt gjort.
Ändå.
Hela konceptet för denna serie är ju att våga vara lite naken, våga visa saker som det faktiskt är och då kan jag ju lika gärna plocka fram en sån skiva.
CLAWFINGER slog ju igenom med dunder och brak i samband med denna giv. Tror inte det finns någon som lyssnade på musik runt den där tiden, alltså -93, som inte hörde låtarna Nigger och The Truth, och trots att jag ju var så pass gammal att jag borde haft bättre smak så spelades det här flitigt hemma hos undertecknad.
Idag finns den inte ens inlagd i min iPod (trots att jag ju lagt över i stort sett alla skivor jag kunde tänka mig att jag någonsin skulle vilja lyssna på, och sen några till utöver det), och jag hade nog fan inte hört den på i alla fall ett decennium innan jag grävde fram den ur hyllan när detta skulle skrivas.

Det är en påminnelse om en tid snarare än en specifik händelse för min del.
Här var jag mitt mellan att vara barn och att vara vuxen.
Precis där man tror att man är mer vuxen och klarar sig bättre än vad man egentligen gör, och där man ändå – om något går emot i livet – behöver få krypa hem och få hjälp och stöd.
Att jag befann mig där i tid och rum gör ju inte att jag blir mer stolt över att jag gillade det här så mycket, men jag var ju i alla fall inte ensam.
Nåväl.
Det vi ska prata om är sommarnätter.
Sommarnätter i den där magiska brytgränsen mellan barndom och vuxenliv.
Sommarnätter där det var okej att bada i en mer eller mindre kolsvart insjö där vattnet värmts upp under en het sommarsol och därmed är betydligt varmare en den nattfriska luften, ljuset som finns i Norrlandsnatten till trots.
Sommarnätter där det inre barnet ville hänga med när kompisgänget bestämde sig för att grilla och dricka folköl på en strand medan det vuxna inre jaget hävdade förnuftets väg och att det minsann var dags för jobb om bara några skälvande timmar.
En märklig tid att förknippa med CLAWFINGER, men så är ju också hela ”Deaf Dumb Blind” en rätt märklig skiva, egentligen. 
Rap-metal. Vad fan är det egentligen?

Nå.
Skivan då.
Jag är som sagt säker på att du hört hela eller delar av den, och kanske har du ett eget ex någonstans. Det är inte osannolikt. Plattan kom -93, och bandet bestod av Zakk Tell, Jocke Skog, Erlend Ottem och Bård Torstensen. En norsksvensk union, alltså, det minns man inte idag. Det enda man faktiskt är väl Zakk Tell, som hade ett ganska särpräglat och karakteristiskt utseende (det kanske han har än idag, om det vågar jag inte sia).
CLAWFINGER fick komma ut och spela en hel del i Sverige på den tiden, jag vill minnas att de spelade på Skelleftefestivalen bland annat, och visst spelades det en del CLAWFINGER i de där ljumma ljusa sommarnätterna däruppe. Jag var, som sagt, inte ensam om att falla för bandet, och jag kan bland annat minnas en episod där vi skulle bevista Trästock, alltså den lokala gratisfestivalen som mest spelade mindre kända akter (vilket, med Skelleftemått mätt, fortfarande innebär snudd på världselit inom indiepop eftersom man hade skivbolaget A West Side Fabrications lokalt, och akter som THIS PERFECT DAY, THE WANNADIES, BEAR QUARTET med flera därmed faller inom ramarna). Festivalen var förstås döpt med kärlek och humor efter den något mer berömda Woodstock, och eftersom den var gratis så var det varje år ett måste att besöka den.
Den var även drogfri.
Det var väl okej vissa år, men någonstans här ikring, 93 eller 94 ungefär, så kom öl med i bilden under just de där sommarnätterna. 
Och då minns jag hur vi satt under en gammal träbyggnad, en stuga som står nästan som på pålar så att det bildas en ”krypgrund” på närapå 1 meter i höjd, utanför entrén på Nordanåområdet och spelade CLAWFINGER på en medhavd bandare och drack öl.
Utanför festivalområdet var det ju svårt att hålla koll, och eftersom det var just gratis kunde man ju komma och gå som man ville. Alltid var det någon i gänget som stod över en konsert för att passa platsen medan andra kilade in för att kolla ett band.
En gång i tiden hade jag också ett gäng t-shirts från festivalerna. Det var kul, då var det också enklare att minnas vad man såg varje år, men det är ju säkert 15 år och 10 kilo sen. Minst…

Annars är det en romantisk bild jag har av de där nätterna.
Just ljuset som finns en sommarnatt i Västerbotten och norrut, det är ett skimmer som är svårt att förklara i text och dröjer sig kvar i minnet. Hur konstigt det nu är att det är just ”Deaf Dumb Blind” som tar mig tillbaka till den där tiden så är det ändå tacksamt.
Det var vackert och svårt på samma gång, och tittar jag tillbaka på den jag var då, och trodde att jag kanske skulle bli så tycker jag ändå inte att det är så otroligt stor skillnad. 
Trots att jag under livets gång varit iväg på krokiga stigar som tagit mig bort från mig själv så är jag, just nu, ändå ungefär där jag trodde att jag skulle vara.
Konstigt.
Precis som CLAWFINGER ”Deaf Dumb Blind”, att den en gång besatt mig kan jag nu tycka är konstigt.
Det verkar ju ha blivit bra ändå till slut!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.