Besatt av GORGOROTH ”Quantos Possunt Ad Satanitatem Trahunt”

Mörker.
Inte musikaliskt till att börja med, utan bokstavligt.
Alla i huset sover. Utanför är det natt, och med den vinter som råder i Svea Rike så tar mörkret över.
I sängen ligger jag.
Det hörs, gissar jag, knappt något mer än lite prassel av täcket, och ett svagt ljud av kraftigt dämpad musik.
Jag gissar, eftersom den dämpade musiken kommer från stora hörlurar som sitter på mitt huvud, mina öron, och på insidan av dessa så är volymen dånande.
Det är natt, mörkt, och egentligen alldeles för sent. Jag borde sova, men kan inte hålla mig.
Jag bara måste höra sångaren Pest en gång till, när hans stämma med desperation och övertygelse bryter tystnaden och han uttalar det som hela skivan andas: rebirth of Gorgoroth!

Besatt tar slut här.
Detta är det sista inlägget i serien, i alla fall under så lång tid framåt som undertecknad kan skåda, och den tar slut med en av de där skivorna som fullständigt tagit över mig en tid. 
Som inte bara trängt undan all annan musik, utan även inkräktat på övrig aktiviteter på ett sätt som egentligen inte kan sägas vara normalt.
Med andra ord, det som varit hela essensen av Besattserien, och som finns latent i Rebellängeln hela tiden.
Genom hela serien har det varit ganska stort fokus på det andra, det som hände precis då, när skivan i fråga stod i fokus. Det har varit nedslag i känslor och händelser i samband med min skilsmässa, föäldrarskap, första skivorna i vinyl. och CD-format, kassetband och besök i pojkrummet – huller om buller.
Denna gång är det egentligen inte en enskild händelse som ska få stå i fokus, utan allt som hänt sen jag flyttade familjen till Tyresö, sen bloggen startade.
Den här skivan kan vara den som är allra mest förknippad med just det.
Jag upptäckte den märkligt nog inte under 2009 när den släpptes, utan i början av 2010.
När det var vinter och mörkt, precis som anges i ingressen av detta inlägg.
Då hade vi bott i radhuset i Tyresö, min lilla familj och jag, i dryga ett år. Flyttade in december 2008, och i samband med att jag spelade den här skivan på nätterna så gick jag även åter till jobbet efter närapå 9 månaders föräldrarledighet.
Det var… inte helt enkelt. 
Tog lång tid att få skallen att funka som vanligt, yrkesmässigt, igen – och det blev antagligen inte lättare av att jag låg vaken och lyssnade på musik i nattmörkret.
Till saken hör också att det faktiskt är sen jag kom hit, till Tyresö, till en ort som jag inte hade någon som helst anknytning till innan, som jag verkligen har kommit hem.
Det är en småstad.
Mina killar har rusat in i snart sagt varenda affär i vårt lilla centrum så jag hälsar och småpratar med tamejfasen alla här. Vet vem som är vem. Hör hemma.
Och det hör ihop med att jag funnit mig själv, efter alla turer i livet (jo, ni vet ju om ni läst Besatt…), och att jag mitt sätt att få vardagen att fungera.
I vardagen finns den här bloggen.
Metalbloggen. Metalyze. Metal!
Den har gett mig så löjligt mycket.
Vänner som startat som digitala och slutat som verkliga. Uppmuntran. Kritik. Möjlighet att intervjua stjärnor – och kanske framförallt upptäckten av så sjukt mycket ny och bra musik.
Det gör att det känns fint att sätta punkt för Besatt här.
Gorgoroth-plattan tänker jag inte dissekera så mycket mer här och nu, det finns en Tvekamp som gör det sen tidigare, och använder istället skivan för att symbolisera såväl min egen återfödelse som det maniska mörkret som finns hos oss skivnördar.
Det kommer alltid att bli fler händelser i mitt liv som knyts samman med en skiva eller en annan. 
Det kommer alltid ny musik att knyta till livslinjen.

Men det tar vi då. När det är dags. 
För nu släcker vi lampan för Besatt, och gör det genom att än en gång lyssna på den där magiska textraden som så bra förkunnar hur det känns när man varit ute på en lång vandring och nu är hemma. 
Rebirth of Gorgoroth. 
Rebirth of the Rebelangel…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.