Blodröd himmel!

Ja, himlen i Stockholmstrakten kanske mest varit stålgrå och full med snö senaste tiden, men man vet ju – blodröd himmel, det är hårdrock det. Och dessutom innebar det den här gången att eder Rebellängeln fick dricka en öl och spela lite Judas Priest, så då kan saken inte riktigt gå fel. Eller? Jo. Lite. Ölen hade faktiskt kunnat vara bättre – Innis & Gunn är ju kända för sin specialitet att lagra ale på fat som tidigare befolkats av diverse spritdrycker. Whisky.. eller i det här fallet rom.

Jag gillar inte rom.

Rom och cola kan vara min least favourite drink genom tiderna, och ofta räcker det med lukten av det där söta för att jag ska tycka det osar katt. Att ”Blood Red Sky” skulle falla undertecknad i smaken kanske var tveksamt, och som du ser på färgen på glaset i bakgrunden så är det mörka toner som gäller. Rent krasst så kan jag erkänna att det bara blev halva ölen som gick åt innan jag tappade gnistan och vaskade resten till förmån för en klassisk Oscar Blues IPA. Men jag var glad för det, för… Judas!

 

Det här är ett band som liksom går i perioder med undertecknad. Typ inget alls under ett år, sen totalt all-in under en vecka eller två, så man blir alltid glad när det blir en sån där Priest-knarkar-period. och oftast är det då mittenperioden som dominerar. Från ”Screaming For Vengeance” till ”Painkiller”. Den här gången fick jag anledning att plocka fram ”Ram It Down” eftersom den innehåller just låten Blood Red Skies, en sån där låt där JUDAS PRIEST verkligen spänner musklerna och kombinerar det episka med heavy metal.

Annars är ”Ram It Down” ganska ojämn kan jag tycka. Dunderlåtar som Hard As Iron och Monsters Of Rock varvas med glättiga coverspåret Johnny B Goode och paranteser i Priest-sammanhang som Love Zone eller Love You To Death. Men trevlig lyssning är det. OOOOOCH… vad kan hända om himlen är blodröd? Det kanske börjar regna, tänker jag och glider på bästa TV4-övergångsmanér över på den andra skivan du ser uppställd lite krampaktigt på den andra bilden här ovan: SLAYER och ”Reign In Blood”!

Det blir ju lätt så. man börjar nånstans, för att sen liksom glida vidare. Och man kan ju glida sämre till än just till den här klassikern från -86. Knappa 29 minuter sin liksom omdefinierade en hel genre och kan få hårdrockare över hela världen att spontant brista ut i yster glädjedans nästan när och var som helst. Inledningen av avslutning Raining Blood kan vara dödsthrashens signaturmelodi nummer 1. Underbart mardrömslikt omslag dessutmo, och man fattar ju att det här skrämde skiten ur etablissemanget när den kom.. det var farligt på riktigt, liksom.

Sista och ganska taskiga kopplingen? Det är när det regnat klart. När himlen varit blodröd, och regnat ur lite sådär här och där så kanske den blir… tie dyed. Batikfärgad, för den som undrar, alltså sådär flammig som det kan vara om det är moln och soln om vartannat. Jag tänker mig lite purpur mot solnedgången, ungefär, och en anledning till att lyssna på en riktigt gammal bortglömd pärla. SVEN GALI slog aldrig, men kanadensarnas självbetitlade skiva från -92 snurrade friskt hemma hos undertecknad.  Och den har förstås bästa låten med just titeln Tie Dyed Skies, för att fortsätta det här TV4-parodiska inlägget. Nästan roligast av allt var att jag plockade fram mitt fysiska ex, och såg att den kostande 149 kr att köpa. Då. Det är verkligen inte en vara som gått upp i pris, CD-skivor alltså. Du hittar mer om SVEN GALI-skivan på den här länken, från när den var Rebellängelntips.

1 reaktion på ”Blodröd himmel!”

  1. Ha ha. Jag är likadan när det kommer till Priest, men föredrar de äldre skivorna hela vägen från Rock a Rolla fram till British steel plus stenhårda Painkiller plattan.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.