Rebellängeln Tipsar: SVEN GALI ”S/t”

Tipset denna gång ska handla en del om nostalgi. Du vet den där känslan av att när man tänker på en platta från förr, eller tittar på omslaget, så går liksom en liten braskamin igång inombords. En braskamin som får alla minnen och alla tankar om skivan i fråga att bli lite varmare än vad en annars objektiv hjärna skulle göra. 
Jag tror vi har dem allihop, och många gånger kan jag tänka mig att erfarenheterna av att sedan lyssna på en dylik skiva är…sådär. Det visar sig ofta att skivan ju faktiskt inte är så där jäkla bra som man ville tro eller mindes, och att kanske var det bara för att den kom in i ditt liv vid en viss period en gång i tiden som den passade så bra. Där. Då. 
Här och nu är det inte alls säkert att det är lika hett.
SVEN GALI och deras självbetitlade debut kom -92, och det är inte bara det hysteriskt fula omslaget i lila och blått som är daterat, det är även ljudbilden. Det spelas slap base, det levereras ballader som skriker ut att man vill vara POISON/EXTREME/SKID ROW och det spelas fräck hårdrock med klatschiga refränger.
Det är, kort sagt, en skiva som lätt skulle kunna falla i dte där ”det var inte så bra som jag mindes, nu tar jag fram skämskudden istället”-facket.
Men se – så blir det inte.
Och anledningarna är ett fåtal enkla saker.
Det känns faktiskt äkta. Bandet tycks ha… kul. Spelglädjen är påtaglig trots att man kan läsa om såväl gruppens management som de individuella individernas olika managers i den medföljande bookleten. 
Det spelas  och sjungs dessutom bra, trots att det är mycket pannband och tuperat hår som ackompanjerar spandexbyxorna, och att närapå hela skivans koncept andas ”skivbolagsprodukt”. Så är det egentligen inte, och det verkar kanadensarna David Wanless (sång), Gregg Gerson (trummor), Dee Cernile och Andy Frank (gitarr) samt Shawn T.T. Maher (bas, och om jag nånsin såg ett namn som andades basist i ett hårband från 90-talet så var det nog just detta…) inte bry sig om, och man bara kör.
Med bra låtar dessutom.
Visst finns det et och annat lågvatten, framförallt balladerna med ett spår som Love Don’t Live Here Anymore i spetsen, är mer än lovligt ostiga och känns bara som tafatta försök att komma på en hit.
Men det finns också riktiga dunderhöjdare.
Inledningen är faktiskt knäckande bra, och knippet Under The Influence, Tie Dyed Skies, Sweet Little Gypsy och Freakz är riktigt vassa.
Och jag har spelat den här väldigt mycket en gång i tiden.
På plastomslaget finns en halvt avriven lapp med en reaprisnotering. Ordinarie priset var 155 kr, men jag gav tydligen 99 pix för den. Rätt mycket ändå, det tycks mig som om skivor hade samma pris då som nu, men för mig var det klart värt det trots att det var rätt skralt med stålar där, runt -92, -93. 
Jag gillade SVEN GALI hårt, men kanske aldrig riktigt vågade stå för det i en tid med grunge, hardcore och black metal på framväxt. 
Kanske är det därför jag har nostalgiska tankar och känslor för den.
Kanske är det därför jag tycker att det håller fortfarande.
Eller så är det bra.
Du får faktiskt hjälpa mig här, med lite objektivitet.
SVEN GALI. Bra eller anus?
Skivan finns ju liksom inte på Spotify bara sådär, men jag hittade den här video på YouTube. Inte bästa eller hårdaste låten, men du får en känsla. Och en chock över hur videos på 90-talet faktiskt kunde se ut…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.