Mohawk Imperial Brown Stout & The Kernel Imperial Brown Stout

Jasså, ingen fredagsöl i fredags?? Vad är det för stil kan man tycka? Jo, jag vet jag skäms som en hund och gottgör Er idag med två recensioner. Dels ytterligare en stout från Mohawk och dessutom, som humle på skummet, en liten titt på en liknande öl från The Kernel. Häng på.

MohawkBrownStout
Öl: Imperial Brown Stout Export 1937
Stil: Imperial Stout
Styrka: 10,1%
Bryggeri: Mohawk Brewing Company, Sverige (Bryggd av De Proefbrouwerij, Belgien)
Var: Systembolaget – Små Partier 20 Mars

”En sockerdricka till…”

Eller, en stout till…
Mohawk gör det igen. Finns det en minsta chans att man kan göra en variant på en stout så är han där och petar.
Man kan ju undra lite hur många stouts det finns? Jo, det verkar ju finnas ett par, och när det tar slut på idéer så kan man ju alltid kasta i något extra, som t.ex. hallon eller något annat kul, som vissa andra bryggerier gör.

Mohawk vänder skutan istället och seglar hemåt igen. Här har man letat på ett gammalt recept från 1937 och jag vet inte var han har hittat det, men det visar på att de kunde sin skit redan då. ”Imperial Brown Stout” alltså? Vaddå brun? Jo, den kallades så förr, jag antar att ”brun” var den mörkaste färgskalan man spelade på? Så i brist på ”svart” så var det ”brun” som gällde. Tills någon uppgraderade till ”svart” och allting tog fart mot den delen av färgskalan vi ser idag. Ja jag vet att svart inte är en färg, men ni vet vad jag menar. Och den är allt lite brun i färgen. Är den så i smaken?

Aromen är lite tillbakahållen och nersänkt. Som en äldre herre i brun tweed-kavaj flanerar den fram utan att ta för mycket plats. Den klassiska stout-aromen finns här, men den bjuder även på en liten knäpp på näsan av lakrits. Inte så mycket kaffe och hårdrostad malt som det är i modernare stouts. ”Trevlig” doft skulle kunna vara en sammanfattning.

Smaken däremot bjuder på lite annorlunda moves mot vad vi är vana med idag. Den är mer komplex än vad jag först trodde. Först kommer en typ av sötma och breder ut sig som ett tjockt, gammalt lapptäcke på tungan. I detta täcke har någon vävt in rutor av träaska, lakrits och en typ av syrlighet som piggar upp. Någon står och skvätter enstaka droppar av soja i motvind och en och annan droppe träffar dig i sin luftfärd. Eftersmaken är ganska lång och bitter, men nyper du upp tungan mot gomen och trycker till så kommer det så syrliga partiklar och fräser till.

En synnerligen trevlig lektion i hur man gjorde förr, och även om den inte är lika tung och superlativ-laddad som en modern stout så är det en uppfriskande påminnelse om att det många gör idag bygger på gamla traditioner och man skall aldrig glömma sina rötter. Min farfar och hans polare satt förmodligen och diskuterade över stouts som denna samtidigt som de petade i sig Gustafskorv och svor över att det var bättre förr. Alla hade ett tidsenligt hipsterskägg också, vilket vid den tidpunkten var skepparkrans. Old school before it was cool!

8,5 av 10 helt enkelt, stabil Imperial Brown Stout.
KernelBrownStout
Öl: Imperial Brown Stout London 1856
Stil: Imperial Stout
Styrka: 10,1%
Bryggeri: The Kernel, London, England
Var: Systembolaget – Från ”Små Partier” 6 Februari

Jajjamen, som av en ren slump (?) så finns det enstaka exemplar kvar i vissa butiker och ett hundratal kvar av denna från det exklusiva partiet från 6 Februari på beställningssortimentet. Så jag tänkte bara nämna denna lite snabbt i samband med Mohawk’s nya som jag beskrev ovanför. Vips, så fick ni ett helt suveränt tips till nästa kompisträff när ni ska ha ölprovning. Skaffa ett par av varje och och jämför två olika gamla recept och se hur de står sig mot varandra.

The Kernel är ju ett anrikt bryggeri från London som många håller högt, och det är inte alltför ofta som deras öl letar sig in på Systembolaget. Jag skulle gärna se flera av deras toppbrygder här i Sverige, men det är inte jag som bestämmer tyvärr. Man får ta chanserna när dom dyker upp, och denna verkar en del ha missat, eftersom den fortfarande finns kvar i lager. Konstigt.

The Kernel har toppat Mohawk i dett avseendet att dom har snokat rätt på ett ännu äldre recept, från 1856, och det har dom lurat till sig av Barclay Perkins & Co. Det bryggeriet drog igång redan 1616 under namnet The Anchor Brewery, som sedan blev Barclay Perkins och senare gick ihop med Courage. Dom i sin tur har drivits av Foster’s och nu på senare tid Wells & Young. Dom sistnämnda går inte så bra, och det är väl bara en tidsfråga innan dom ramlar omkull. Sådär, nu fick du lite historia med dig så här på onsdagen också… jag är för härlig.

Barclay Perkins hade i alla fall den goda uppfostran att spara alla sina gamla recept, och på det sättet så The Kernel kommit över det och gjort sin tolkning av den gamla föregångaren till Russian Imperial Stouts. Hur funkar den då i jämförelse?

Aromen beter sig liknande som den ovanför, det är lite återhållet och ”kvävt” men det är ingen tvekan om vad du sniffar på. Rostade malttoner med lite choklad och faktiskt ett uns av alkohol.

Smaken är också som sig bör av en stout. Denna känns dock tunnare i kroppen och inte lika fyllig som jag trodde. Efter en stund så kommer det en lite jordig och dammig känsla och en bismak av någon ört eller krydda som jag inte kan sätta fingret på.

Nja, denna upplever jag som den svagare av de två. Dock så är det en mycket intressant historia om man vill förkovra sig i gamla stilar och hur man bryggde förr.

7 av 10 engelsmän skulle beställa denna på puben.

Jag lutar mig tillbaka och gör som bryggerierna ovanför, fläskar på en återanvändning av ett gammalt recept.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.