Recension: MELECHESH ”Enki”

Lite summerisk extremmetal, i skärningspunkten mellan thrash och black metal. Hur känns det såhär i mars?

Faller det på läppen så är den här skivan ett storartat tips. Lika bedårande detaljerat och vackert som omslaget till bandets sjätte fullängdare, lika intrikat och innehållsrikt är den musikaliska leveransen den här gången. Det har gått fem år mellan ”The Epigenesis” (läs mer om den här) och ”Enki”, men musikaliskt har det inte hänt speciellt mycket. Herrar Ashmedi (sång, gitarr och bandets primus motor), Scorpios (bas), Moloch (gitarr) och Lord Curse (trummor) manglar fortfarande ett starkt och jämnt låtmaterial som stundtals känns som den elektriska versionen av 1001 arabiska nätter, och andra gånger känns som klassisk thrash eller black metal. Givetvis kryddas musiken av ett otal fler instrument än de klassiska bas, trummor, gitarr (bland annat benämns ”Esraj”, Persian Daf”, ”Darbuka”, ”Buzouq” med flera instrument som jag egentligen inte har en aning om hur de ser ut), men för att verkligen addera detaljer har man också tagit in gästspel av Max Cavalera (från bland annat CAVALERA CONSPIRACY, sång på Lost Tribes), Sakis Tolis (ROTTING CHRIST, sång på Enki – Divine Nature Awoken) och Rob Caggiano (tidigare ANTHRAX, numera i VOLBEAT – och gitarrsolo på The Palm, The Eye And Lapis Lazuli). Kort sagt – ”Enki” är en väldigt jämn skiva som matats otroligt full med detaljer att upptäcka.

Dessutom är den bra.

Visserligen kan jag sakna en sån där riktig kanonlåt, en riktig kioskvältare typ inledande Ghouls Of Nineveh på förra plattan, men å andra sidan är detta nog den jämnaste och en av de mer genomarbetade skivorna jag har hört med det före detta Jerusalem-bördiga bandet (numera ser man snarare världen som sin hemvist, och medlemmarna är bosatta i nordvästra Europa) prestera. 9 spår får man, och redan i inledande Tempest Temper Enlil Enraged sätter bandet tonen. Dryga 6 och en halv minut driven, svängig och egensinnig svärtad thrash med Ashmedis fräsande morrande sång och en ilsken men snygg produktion. Det är episkt, storslaget och svängigt. Stundtals även benhårt, som i Metatron And Man då black metal-rötterna tillåts driva upp tempot som mest. Annars är det faktiskt inte speciellt mycket ”black metal” över det här, det går snarare i ett mellantempo och baserar sig på starka låtstrukturer. Spår som The Pendulum Speaks, Lost Tribes, Multiple Truths sätter sig snabbt och i avslutande The Outsiders påminns jag mest om hur ett band som BEHEMOTH har avslutat sina skivor på senaste tiden, med en lång och lite långsammare majestätisk sak. Kanske avspeglar det bandets inställning till klassisk black metal (man har i intervjuer reagerat på att det exempelvis finns ett norskt band vid namn GEHENNA, en dal som de såg från sin grundskola hemma i Jerusalem) och att man inte vill känna sig begränsad i ett fack – men jag tycker bara att det är av godo.

Det finns inte många, om något, band som låter som MELECHESH, och på ”Enki” har man lyckats knåpa ihop något som verkligen är en skiva, en helhet. Jag spelar den från start till mål när jag spelar den, till och med det instrumentala spåret som i sig är ganska intetsägande men ändå leder fint in i avslutande The Outsiders och bidrar till helheten. Ska man summera så är detta en jämn skiva med så mycket detaljer att det räcker för lång tid. Det är, i min bok, en solid betygsfyra och det kan väl hända att skivan klättrar en bit uppåt i listorna när årets ska sammanfattas eftersom den växer över tid.

En fin skiva som svänger, fräser och virvlar fram. På Spotify här.

MELECHESH ”ENKI” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.